Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

En hel del Mando Diao att ta del av

Annons

Give me fire

Universal

l l

Av någon anledning avskydde jag Dance with somebody (och gör det nog fortfarande), och det är egentligen ganska konstigt. Det är en spännande inriktning av ett band som faktiskt visat upp spännande utveckling flera gånger om. Men något är fel. Det är en låt som känns lite för tillrättalagd och helt enkelt för polerad. Jag hoppades på att Give me fire skulle ge mig annat, och inte följa samma mönster. Jag hoppades till stor del i onödan.

är verkligen polerad och sådär fasligt megaproducerad. Och det som en gång var riviga rocklåtar har nu bytts ut mot ett spretigt potpurri av pampiga arrangemang, halvpoppiga riff, stråkar och ett par stunder som stinker unket av eurovision. Låten ”Gloria” känns mest som Tom Jones live i Las Vegas, ”A decent life” är ett flummigt, monotont intermission-spår och det extrema lågvattenmärket ”The shining” skulle nog passa bäst in i musikalen Hair. Alternativt som funkigt intro till en agentserie från 70-talet.

spretiga utsvävningarna, som känns så överflödiga, så finns det dock en del Mando Diao att ta del av. Låtar som påminner om de bättre styckena av Ode to ochrasy och Hurricane bar. Kudos ska grabbarna ha för det gömda spåret på slutet av plattan, en rolig och Beatles-doftande latinolåt som faktiskt är vansinnigt svängig.

From hell to Texas

Steamhammer/Border

l l l

Nashville Pussy är inte bara ett band som spelar smutsig och superärlig rock n’ roll. Nej, de är ett band som faktiskt lever rock n’ roll på alla sätt. Smutsen och guran är deras livsstil, och i och med detta så kan man alltid, om musiken inte imponerar helt, i alla fall trösta sig med hur ärliga de är. Under deras USA-turné med holländska Peter Pan Speedrock så rakade de in initalerna ”NP” på den hårige Peter Pan-trummisens rygg och drack öl. Varför? Det är ju sånt man gör på turné.

From hell to Texas? Det är en fantastiskt stabil rockskiva, som faktiskt passar ypperligt skrålandes i bakgrunden om man ska raka in sina initialer på någon stackares rygg och dricka öl. Mer än så är det liksom inte. Disten, smutsigheten och texter om whiskey står i centrum, så överraskar sångare Blaine Cartwright titt som tätt med sin skrikiga röst. Annars är det sydstatsteman, riff från 70-talsskolan och samplingar från både skallerormar och galloperande hästar som gäller.

till variation överhuvudtaget, men det lyser till lite extra på vissa låtar. ”Lady Jesus” som är en riktigt tung bluesrock-dänga imponerar, och även så gör nostalgiska ”Pray for the devil” med sina vansinniga klichétexter. Stabil rock, och Nashville Pussy låter ganska precis som de alltid gjort. Varken mer eller mindre.