Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

En helg i november med stor variation

Att Karin Wikström åter ställer ut i den stad hon föddes i är riktigt stort. Dessutom måleri och skidskytte i en underhållande kombination och en skicklig konstnärinna från Kina.

Annons

Karin Wikström är född i Östersund 1959. Av de konstnärer som har rötterna i länet är hon den nationellt mest uppmärksammade. I onsdags kväll var det vernissage hos Lars Bolin Gallery för en utställning av nytt måleri och Karin ställer ut tillsammans med Rebecca Burkhalter.

Karin Wikströms måleri är det minst inställsamma man kan tänka sig.

Smutsiga bakgrunder, grova karaktärer i en egen fabelvärld, slarvigt textade enstaka ord, övermålningar. Ytligt sett allt det som kännetecknar mycket av det som den vanlige konstälskaren inte gillar.

Men, samtidigt är det en konst som verkligen berör, en naken utsatthet, en underfundig ironisk humor, en sanslös bildberusning som berättar märkliga historier.

Konst som berör både på ytliga och djupare nivåer.

Akryl på pannå som berättar i flera skikt. Dubbeltydigheten är självklar och inga titlar som förenklar för betraktaren. Men om man öppnar upp sina sinnen är kommunikationen väldigt stark. Man måste ge sig hän och lägga förutfattade meningar åt sidan för att få utbyte av detta med rätta så hyllade måleri.

Rebecca Burkhalters måleri är något annat.

Avskalat, monokroma, ljusa eller lite dovare bakgrunder och färgstarka utskurna karaktärer som hämtade från sagoböcker, prydnadsleksaker eller gamla skolplanscher.

En hel vägg med små målningar i olja på ritfilm som mestadels visar huvuden på djur och människor. En exakthet i skapandet och lite drag av Jens Fänges hyllade konst.

Fascinerande och både snyggt och lite hotfullt, mer skräckfilm än Toy Story, för här lurar något bakom den vackra ytan. Samtidigt en skön kontrast till Karin Wikströms måleri.

Finns kvar till den 20 december.

• I källaren hos Lars Bolin Gallery återfinns sedan i fredags den Kinafödda konstnärinnan Wen Ji. Hon visade sin konst i Edsåsdalen i augusti och det här är hennes andra utställning i Sverige.

Utbildad i Kina och med många utställningar runt om i Kina och Hong Kong. Gift med Johan Billow, från Östersund, och för stunden bosatt i Göteborg.

Färgstarkt i olja. Hon målar också på rispapper, men det visas inte här. Oljemålningarna rör sig mellan det klassiskt kinesiska, lite naivistiska, i färger och motiv till mer impressionistiska, och ibland med surrealistiska inslag, kvinnoporträtt i universella miljöer. Wen Ji behärskar sin färg och sina motiv.

Utställningens kvinnobilder är delade mellan det traditionellt asiatiska och det västerländska. Just nu är det mest antingen eller. Men båda går hem.

Det hade varit spännande om crossover-effekten varit den dominerande. Men det kanske kommer. Och en riktigt fascinerande och skönt annorlunda utställning är det. Pågår fram till den 20 december.

• Det är ganska precis nio år sedan jag mötte Lennart Samors konst för första gången på Folkets hus Konsthylla.

Jag blev då helt tagen av hans böljande 1950-talsdoftande linjespel och kaleidoskopiska sätt att måla av vardagliga händelser. Redan ett och ett halvt år senare ställde han ut igen och då samtidigt som skidskyttetävlingar pågick.

Nu många år senare har han kanske tagit intryck av detta. Just nu visas på Hotel Clarion Grand i Östersund visas en utställning med målningar med motiv inspirerade av skidskytte. Och oavsett vilka motiv han väljer behärskar Lennart sin teknik och sin känsla för att bygga upp bilderna.

Förhoppningsvis är någon svensk tävlande åtminstone i närheten så bra som Lennarts skidskyttemålningar.

• Karin Sjöqvist har arbetat på tullen i Storlien, men flyttade sedan i jobbet till tullen i Haparanda. Nu är hon på väg tillbaks till Jämtland.

Hon börjar sin återkomst med en liten utställning nere i källarlokalen som är Galleri Eken på Övre Katrinelundsvägen.

Karin visar sammanlagt fjorton stycken akrylmålningar på sin debututställning. Det är en lite spretig utställning mellan det direkt avbildande och det mer impressionistiska. Resultatet är också väldigt ojämnt.

Men framför allt i vintermotiven i några impressionistiska vinterlandskap finns där något som talar till mig. Och det är extra kul att det är ganska många vintermotiv i utställningen.

• Förra veckans krönika innehöll några rader om Guldgalan. En del upplevde det som en kritik av Guldgalan som sådan. Det var det inte. Alla måste få ha sina firmafester som de vill.

Det jag kritiserade var att Guldgalan, som finns där för att stötta lokalt företagande, inte stöttade det lokala kulturlivets aktörer.

Att Micke Mojo fick köra med Ola Salo, att Treokomp spelade till fördrinken och att husbandet var lokala musiker kan jämföras med hur många lokala företagare som nominerades till priser, blev omskrivna i broschyrer, fick priser och så vidare.

Jag önskar att det lokala näringslivet kunde höja blicken bortom champagneglasen på Guldgalan och inte bara stöttade sin egen firmafest utan också stötta det lokala kulturlivet.

Ett fungerande bra kulturliv borde vara väldigt viktigt för det lokala näringslivet.

• För några veckor sedan skrev jag om den mapp med Kåre Henrikssons alla affischer till Storsjöyran från 1992 fram till 2013 som var på väg att ges ut. Nu har denna mapp släppts ut i handeln.

Det är kul att Storsjöyran valt att fira sitt jubileum med att släppa en konstmapp och att de gjort den tillgänglig till ett så överkomligt pris.

Det är en riktigt kul samling bra, lekfull och färgstark konst som släppts i en begränsad upplaga. Samarbetet mellan Kåre Henriksson och Storsjöyran är unikt på många sätt, hoppas det fortsätter många år till.