Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

En känsla av overklighet

När jag fick uppdraget som krönikör för ett år sedan så var utgångspunkten att jag skulle försöka apellera till lite äldre läsare. Redaktören tyckte vidare att det vore lämpligt om jag då och då skriver om saker ur ett historiskt perspektiv.

Annons

Nu är jag dessutom så gammal att jag till exempel minns den tid när Sportspegeln sändes på måndagarna. Detta för att de svartvita filmerna från helgens allsvenska matcher skulle hinna framkallas.

Då befann vi oss på 1960-talet. Under 1970-talet hade sportbevakningen snäppats upp. Då kom Tipsextra och på lördagarna kunde vi se gyttjebrottning mellan företrädesvis lag som Wolverhampton och West Bromwich.

Inget finlir direkt utan den tidens giganter inom den europeiska fotbollen var holländska Ajax. Vi kunde ladda i veckor när vi visste att en match med Ajax skulle visas.

Även om jag kan sakna den där febriga väntan på en tv-sänd Ajaxmatch, så är skillnaden mot dagens mediautbud svindlande. Bara det här med att man kan se ÖFK:s bortamatcher live hemma i soffan.

För en gammal stofil är det med en känsla av overklighet.

Förra helgen var det slutomgång i Superettan och vi bänkade oss, det vanliga gänget.

Men nu var dramat i tätstriden så rafflande att vi inte kunde bestämma oss för vilken match vi skulle se.

Det fick bli Hammarby-Jönköping på tv:n, Ängelholm-ÖFK på en stationär dator, Giffarna-Landskrona på en lap top.

Och som den slutliga kryddan på verket – Ljungskile-Varberg på en smartphone.

Jag undrar ... är det riktigt friskt ..?

Någonstans i bakhuvudet flimrade en gammal svartvit match förbi. Det var England-Sverige på Wembley. Sveriges målvakt Sven-Gunnar Larsson blev allvarligt skadad och fick bäras ut på bår.

Putte Kock som refererade fattade ingenting. Han anslog större delen av andra halvlek med att räkna upp Sveriges lag från vänsterback till högerytter. Gång på gång. För sitt liv kunde han inte förstå vem som blivit utburen. Och ingen kunde tala om det för honom.

I dag vet man allt. Direkt och med otaliga repriser.

Även om jag inte vill rekommendera att försöka se fyra matcher samtidigt, det förstör liksom den koncentration som är en del av spelets tjusning, så gick ändå söndagen till slut i glädjens tecken. 

Giffarna gick upp och nästa år har vi allsvenskan 20 mil från Östersund.

Och naturligtvis även Bajen. Vilken frispark av Kennedy Bakircioglü.

Kort och gott ett konstverk av en mästare. Som en oljeduk av Rembrandt eller ett gitarrsolo av Jimi Hendrix.

ÖFK:s sista match handlade om Grace Tanda. Så vansinnigt kul att en kille som fostrats i den lokala ungdomsfotbollen fick göra en sådan debut. Året i IFK gjorde verkligen susen för Grace.

Och behöver jag tillägga att varken Kennedy eller Grace är tatuerade ...