Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

”En nolervikare bakom varje stubbe”

/

Hemma efter semestertrippen söderut.
Ur den osorterade högen med post ramlar det ett svartvitt vykort. Det visar sig vara ett kort med anonym avsändare, och vyn är ett flygfotografi från 1950-talet över Rönnöfors kyrka. Ett sommarkort från det svenska folkhemmets högtid.

Annons

Jag tycker om vyn, och jag ler lite när jag ser fotot. Lite nostalgisk så där, för jag älskar ju Jämtland och det här landet, och blir ofta även nostalgisk.

Jag vänder på kortet och läser:

"Landsförrädare."

Jag är alltså landsförrädare. Varför?

Jo, troligen för att jag ofta tar EU-migranter och flyktingars parti. Troligen för att jag tar debatten med och mot SD-anhängare och högerpopulister, och främlingsfientliga.

Men nej, jag är ingen landsförrädare. Jag har inte svikit mitt land. Jag har inte sålt ut mitt land till någon annan, jag har bara försvarat den demokratiska grundpelare som det här landet vilar på, nämligen alla människors lika värde.

Vykortet var ingen stor grej, bara ännu ett utrop i feghetens tecken. Ett i mängden av alla mejl, meddelanden och kommentarer på facebook. Fast, en person som lägger ner så mycket jobb på att få i väg ett meningslöst insinuant meddelande, det känns lite obehagligt. Kanske någon offerdaling, eller inte, kanske bara någon random som hittat ett vykort. Jag vet inte, kommer aldrig att få veta.

Jag har också kallats Sverigehatare. Att jag inte skulle älska mitt land.

Men det stämmer ju inte heller. Jag älskar ju det här landet, TROTS näthat och anonyma vykort och mejl, och trots allt öppnare rasism och främlingsfientlighet.

På Facebook och i mejl har jag också kallats vänsterextremist.

Jag är alltså, precis som de flesta andra journalister som INTE faller in i högerpopulismens dunkla "viskrivervadfolkkänner"-retorik, en extremist på vänstersidan.

I dag är vi alla som fortsätter föra debatt och motargument mot sverigedemokrater och rasister pk och vänsterextremister. I dag när allt fler borgerliga ledarskribenter går i takt med främlingsfientliga krafter och tar alla chanser till politiska poäng då har vi andra blivit andra vänsterextremister.

Men, nej, jag är inte vänsterextremist. Jag är inte vänster, höger eller mittemellan. Jag är humanist och skribent, och jag förenar de båda i ord, meningar och text, som jag publicerar på facebook, i min blogg och ibland som krönikör i Östersunds-Posten.

Men vänsterextremist? Nej, förstås inte.

Lika lite som jag tror journalisten och radions förre utrikeskorrespondent Kjell Albin Abrahamson är högerextremist när han i en artikel i LT visar sin avsky för socialismen och kommunismen och där han dessutom visar sitt förakt för mig och andra skribenter.

Tidningen med intervjun med Kjell Albin hittar jag i samma osorterade posthög.

Abrahamson vräker ur sitt kommunisthat (med fog förstås), men nämner inte med ett ord den främlingsfientlighet, den rasism och det faktum att ett högerpopulistiskt parti, med rötterna inom nazismen, närmar sig 20 procent av den svenska valmanskåren. Han tar inte heller avstånd ifrån den alltmer utbredda högerpopulismen. Och inte får han några följdfrågor värda namnet heller.

Här kan du läsa hans artikel.

I intervjun, med LT:s Pelle Zackrisson, går han så långt att han påstår att det är på grund av mig och debattklimatet i det här landet, som han inte vill flytta hem.

Jo, han säger så.

"Vad tycker du om debattklimatet i Sverige?

– Fruktansvärt alltså. Det är faktiskt en av anledningarna till att jag inte flyttar hem på heltid. Eftersom det finns, det verkar finnas en nolervikare bakom varenda stubbe. Så fort som någon inte har den där korridoråsikten så sätts stämpeln fascist i pannan på den personen. Det är ett väldigt intolerant klimat i dag i Sverige. Jag vet inte hur vi ska ta oss ur det. Men jag tror att vi skulle ta oss en bra bit på väg om Nolervik inte bara greppade efter de där mest populistiska slagorden."

Så när jag ifrågasätter Kjell Albin Abrahamsons och andra elittyckares agendor och när jag ser att de med sina krönikor får med sig trollen och de mörka krafterna, och när de ständigt viftar med åsiktskorridorkortet eller att vi bäst bemöter SD och andra främlingsfientliga krafter med tystnad, annars växer de, då förstör jag debattklimatet. Då går det inte att bo här.

Samtidigt som vi ska vara tysta och inte klanka på SD och tassa på tå för Jimmie Åkesson och inte göra den där så kallade åsiktskorridoren för trång, så är det tydligen helt okej att visa sitt raseri och sin avsky mot kommunismen och socialismen och mot ett språkrör som heter Åsa Romson. Och mot feminismen.

Nej, jag håller inte med. Jag tycker att vi ska fortsätta att föra kampen mot mörkermänniskorna. Både högröstat och med kraft.

Det här inlägget publicerades på Stefan Nolerviks blogg. Här hittar du bloggen.

Annons