Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

En ny konstbok – 100 år och hundra konstnärer

Annons

Också vi i Jämtlands läns konstförening - JLK - har väntat med spänning på denna bok! Med anledning av föreningens 100-årsjubileum bestämdes att JLK i samarbete med Jamtli skulle göra en konstbok, som speglar de 100 åren. Hur blev då boken? Först och främst tycker vi att det blev en mycket vacker bok. Formgivaren Lena Andersson fick helt fria händer och hon har med hjälp av färg skapat en inspirerande bok för läsaren att ge sig i kast med och vi är också glada över att färgåtergivningen blev så bra.

Även redaktören Sten Gauffin och skribenterna Torbjörn Aronsson samt Christina Wistman har fått helt fria händer att lägga fram sin analys av olika skeden. Vi tycker det är mycket positivt att tre kunniga konsthistoriker ägnat så mycket tid åt att forska i dokument, tidningsartiklar och brev för att se vad som satte sin prägel på olika tidsperioder.

Intressant är till exempel att läsa om hur vissa konstnärer blev intresserade av nazismen. Stina Tirén hade klart nazistiska sympatier, enligt Aronsson, och en av hennes tavlor hängde i Hermann Görings Karinhall i Tyskland. Även Olof Ahlberg var en sympatisör av Nazityskland. En som tog strid mot nazismen var Axel Hennix. Han kontaktades av brittiska ambassaden för att göra nidbilder av Hitler, vilka användes i den psykologiska krigföringen!

Intressant är också att läsa om utvecklingen på 70-talet då det offentliga samhällsutbudet utvecklades starkt med skolor, bibliotek och sjukhus. Detta medförde att kommuner köpte in mycket konst, och till att börja med sköttes detta av kommunernas toppolitiker! Landstingsdirektören satt med i landstingets inköpskommitté.

Under avsnittet om 20-talet kan man också ta del av hur konservativt konstföreningen agerade vid denna tid och att detta ledde till att Sällskapet för jämtländsk konstkultur bildades för att blåsa liv i konstlivet. Så småningom kom dock flera av dess styrelsemedlemmar med i JLK:s styrelse. På 40-talet bildades Östersunds konstklubb med ambitionen att visa mer nutida konst.

I dag vill JLK vara en modern konstförening och vi är öppna för vår tids konst i alla dess former. JLK uppskattade därför Färgfabrikens entré i Östersunds och länets konstliv. Den första stora utställningen visade spännande internationell konst. Ju fler aktörer desto större mångfald och samverkan stärker det kulturella livet i länet.

Föreningen har under alla år köpt in konst. Intressant är att läsa Christina Wistmans artikel om hur inköpen följt den personliga smaken. Man har inte haft någon uttalad strategi. Men konstsamlingen och även dess spretighet är spännande, tycker Wistman.
Tillsammans med kommunen och landstinget har JLK bidragit till att skapa en stor offentlig konstskatt i vårt län. Det är dessutom en stor rikedom att det i vår region finns två omfångsrika böcker som skildrar konsten i länet, "Konzta" och "100 år och hundra konstnärer". Vår förhoppning är att många ska läsa denna bok och vill man forska vidare finns fotnoter till hjälp.

Görel Åsbo-Stephansson, tidigare ordförande i JLK
Tore Brännlund, ordförande
Catarina Lundström, vice ordförande

ÖP:s kulturredaktör Tomas Larsson svarar:

Vad menar JLK med denna artikel?

Jag har läst texten från Jämtlands Läns Konstförening (JLK) ett par gånger för att försöka begripa den. Här är mitt försök att förstå vad man vill säga:

Varför upprepar JLK:s företrädare ihärdigt hur intressant deras påkostade jubileumsbok om länets konsthistoria är och hur oerhört nöjda de själva är med den?

Svaret är rimligen att man vill bemöta den kritik som både ÖP:s och LT:s konstkritiker riktat mot konstboken på flera punkter.

Men samtidigt är det svårt att inte uppfatta artikeln som att man vill markera avstånd från delar av bokens innehåll.

Det gäller exempelvis det historiska avsnitt där bokens redaktör Sten Gauffin nedsättande beskriver Färgfabriken Norr som ”kejsarens nya kläder” och ”publikt fiasko”. I samma andetag utnämner han oblygt Jamtlis Munch- utställning i början av 00-talet till förra decenniets absoluta succé.

Och – här markerar intressant nog hans kollegor i JLK en annan ståndpunkt – nämligen att de ”uppskattade ... Färgfabrikens entré i Östersunds och länets konstliv” samt att ”ju fler aktörer desto större mångfald och samverkan stärker det kulturella livet i länet”.

Det bör rimligen läsas som en tillrättavisning av både boktexten och Jamtli, där man redan från start behandlade Färgfabriken som något katten hade släpat in.

Dessutom är det värt att minnas att Gauffin i decennier varit ansvarig för just Jamtlis konstutställningar, den verksamhet som han nu i JLK:s jubileumsbok berömmer som särskilt lyckad. Således tal i egen sak, men presenterat som historisk sanning.

Vidare kan man notera att Gauffin i boken även kritiserar de ansvariga beslutsfattarna för att de utan sedvanlig långbänk beviljade pengar till Färgfabriken, fräckt nog utan att ”nyttja tillgänglig kompetens” (sid 255) - och i boken klargör Jamtlis konstchef tydligt var han anser att kompetensen finns – nämligen hos Jamtli.

På liknande sätt bör man förstå hur JLK:s representanter hanterar jubileumsbokens sätt att göra ned ÖP:s konstkritiker Christer Jarlås med elakheter som LT:s kritiker Linda Peterson hedervärt nog tog skarpt avstånd från i sin bokrecension.

Artikeln beskriver nu till synes svepande att bokens tre skribenter ”har fått helt fria händer att lägga fram sin analys av olika skeden”. De orden bör rimligen läsas som att de tre JLK-arna markerar att de personligen inte står bakom bokens slutsatser, exempelvis utfallen mot Jarlås.

Å andra sidan innebär artikelns försäkran att jubileumsboken är lika viktig som boken ”Konzta” en försiktig polemik mot just Jarlås, som i sin recension slog fast att den nya boken inte kan mäta sig med ”Konzta”.

Således har bokens författare beviljat sig själva friheten att lämna hårda omdömen om såväl konstnärer som kritiker, samt att på oklara grunder marginalisera eller förtiga vissa samtida konstnärskap, allt i ett tonläge av sakkunnig historieskrivning.

Ett urval är självklart personligt, men när så dagspressens kritiker har invändningar rycker omgående JLK:s ledning ut till försvar för sin påkostade bok – samtidigt som man omsorgsfullt tvår sina händer vad gäller bokens sakinnehåll.

Jag har redan hört konstnärer i länet hävda att hela jubileumsboken borde dras tillbaka på grund av dess förlöpningar, när nu inte bokens redaktör förmådde strama upp texten.

Den enda av bokens tre författare som fått samfällt beröm är Christina Wistman, vars text vågar ifrågasätta JLK:s historiska insatser.

I mitt minne fastnar särskilt en formulering ur JLK:s skrivelse:

”Först och främst tycker vi att det blev en mycket vacker bok”.

Vad menas med det? Att vi inte ska haka upp oss på trivialiteter som själva texten?

Har du något att säga?

Skriv en debattartikel.

Skriv artikel

Har du något att säga?

Skriv en debattartikel.

Skriv artikel