Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

En stilla gayflirt på Jula

Avdelningen barnsliga experiment: jag har börjat måla naglarna.

Annons

Första gången för en dryg månad sen då jag skulle besöka och vistas i en miljö som jag misstänkte var starkt homofob.

Mina föraningar stämde (tyvärr) och jag fick en hel del ogillande blickar på stället ifråga.

Så jag bestämde mig för att fortsätta ett tag.

Jag vet inte vad som händer såna där gånger men det är som om djävulen flyger i mig.

Jag är varken gay eller HBTQ-aktivist.

Jag får bara spader av homofobi.

Och av machomän (och tanter).

På gubbdagiset Jula stannade jag därför och fingrade lagom förföriskt på en sticksåg häromdagen. 

En medelålders man i Råsjö Kross-keps mötte min blick för en kort sekund.

Sen tittade han ner på mina händer. 

Sen upp på mig igen.

Jag formade orden "Call me..." med läpparna, innan jag gick därifrån med dröjande steg.

Nej, det gjorde jag inte. 

Jag ljuger som en häst travar.

Men jag VAR på Jula och jag FICK en del märkliga blickar, så mycket är sant.

Även från kvinnor ska tilläggas.

Och inte bara på Jula, utan även på andra affärer och i andra situationer där folk inte väntar sig att en glåmig, tunnhårig, lönnfet man 40+ som inte företer några andra yttre tecken på att bry sig om sin klädsel och sitt utseende stoltserar med chockrosa naglar.

Är detta ett barnsligt beteende?

Av mig alltså?

Ja, mycket.

Men rätt intressant.

Att det krävs så lite.

Och det är även intressant att jag själv tycker att det här experimentet är så satans jobbigt.

När jag ser att nån hajar till och tittar på naglarna, och sen på mig, vill en del av mig utbrista: "Fast jag är inte gay!"

Varför det?

Varför är DET så jävla viktigt?

Det här experimentet kanske säger mycket mer om min egen homofobi än om andras?

Antagligen.

Annars skulle jag ju skita högaktningsfullt i vad folk tycker, och det gör jag vanligtvis när det gäller andra saker.

Inte allt men mycket.

Jag koketterar till och med det här i denna text.

Och på så sätt är jag en ganska odräglig människa, men se den här grejen med naglarna får även mig ur balans.

På sjuttiotalet ville KFMLr (Kommunistiska Förbundet Marxist-Leninisterna -revolutionärerna) stryka homosexuella människor ur sin medlemsmatrikel.

Homosexualitet ansågs vara ett uttryck för borgerlig dekadens och denna gallimattias trycktes i partiets egen tidning "Klasskampen".

Partiets talman Roger Gross dristade sig även att utveckla resonemanget i Sveriges Radios Eko.

Men det var förstås på det galna sjuttiotalet.

Jag är övertygad om att både han och andra gamla (och nya) kommunister gjort en kovändning i frågan.

Och att vi snart ser en värld där såna här krampaktiga provokationer (mina klumpigt målade naglar alltså) passerar helt obemärkt.