Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

En svensk kolonialism

Begrepp som kolonialism brukar användas om stater som bedriver rovdrift i andra länder.
Men vi behöver inte gå särskilt långt för att finna exempel på en inomsvensk kolonialism.

Annons

Det framgår av en nyligen utkommen doktorsavhandling.

Samerna i Jämtlands, Västerbottens och Norrbottens län hade inte mycket att säga till om när vattenkraften byggdes ut i stor skala.

Riklig tillgång till billig energi via vattenkraft var och är en förutsättning för den svenska välfärden.

Exploateringen innebar samtidigt att samer fick betesmarker och fiskevatten förstörda.

Kulturhistoriskt intressanta marker sattes under vatten. Renskötseln osynliggjordes.

Utbyggnaderna skedde på kraftföretagens villkor.

Åsa Össbo har studerat utbyggnader i renskötselområdet mellan åren 1910 och 1968. Här finns flera intressanta analyser och uppgifter, inte minst ur jämtländsk synpunkt.

Hennes utgångspunkt är att utbyggnaderna utgör en förlängning av det koloniala och kulturhierarkiska synsätt som rådde under 1700- och 1800-talen.

Liten eller ingen hänsyn togs till samernas rättigheter och intressen.

Utmärkande för avhandlingen är att hon så medvetet använder begreppet kolonialism.

Det kan av en del uppfattas som provocerande, men det innebär samtidigt att diskussionen blir tillspetsad på ett uppfriskande sätt.

Hon konstaterar samtidigt att det finns koloniala inslag i dagens politik. Samma bortprioritering av rennäringen sker i dag när det gäller gruvetableringar, skriver hon.

Därför är avhandlingen inte bara en historisk tillbakablick, den är en brandfackla rakt in i 2000-talets tid av motsvarande exploateringar och koloniala synsätt.

Industrialiseringen av vattendragen blev enligt Össbo möjlig till följd av en kolonial institutionell omgivning bestående av statens agerande både när det gäller lagstiftning (Vattenlagen), tjänstemän (Lappväsendet) och bolag (Kungliga Vattenfallsstyrelsen).

Denna allians osynliggjorde samer, renskötseln och dess rättigheter. Det allmännas bästa var den överordnade principen.

Under andra världskriget blev det ännu lättare att fatta beslut om utbyggnader. Krislagen förenklade beslutsprocessen så att den passade utbyggarna.

Det anmärkningsvärda är att samma lag fortsatte att tillämpas långt in på 1950- och 1960-talen. Åsa Össbo skriver att enskildas och allmänna intressens rättsäkerhet offrades. Dämningar började redan innan undersökningar var gjorda och tillstånd givna.

En intressant detalj i sammanhanget är att Tännforsen med berörda vattendrag räddades på 1940-talet till följd av ett massivt opinionstryck.

När Tännforsen skulle byggas ut mobiliserade Heimbygda ett motstånd som fick starkt stöd av länsstyrelsen, ett stort antal föreningar och samtliga jämtländska riksdagsmän! Det var ingen dålig bedrift av hembygdsföreningarnas regionala organ.

Det var dock inte de samiska rättigheterna som stod i fokus, utan snarare naturvårdande och turistiska intressen. Oavsett det visar manifestationen att opinionsbildning kan ge resultat.

Med sin avhandling ger Åsa Össbo underlag för en betydligt mer nyanserad och rimlig hållning när det gäller fortsatt exploatering av norrländska naturresurser.

Frågan är bara om vi har förmågan att dra lärdomar av det förgångnas oförrätter.

Fotnot:

Åsa Össbo är historiker vid institutionen för idé- och samhällsstudier och Vaartoe - Centrum för Samisk forskning, Umeå universitet. Avhandlingen heter "Nya vatten, dunkla speglingar" med underrubriken "Industriell kolonialism genom svensk vattenkraftutbyggnad i renskötselområdet 1910-1968".