Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

En trevlig institution i svenskt julfirande

Idag är det premiär för årets julkalender "Tjuvarnas jul".

Annons

I år lovar de en julsaga i Charles Dickens-anda vid förra sekelskiftet, en befriande motvikt till julens konsumtionshets och julklappshysteri, kanske helt enkelt en månadslång uppvärmning till Karl-Bertil?

Julkalendern är något av en institution i det svenska julfirandet, en trevlig sådan dessutom. Den förgyller tidiga, beckmörka vardagsmornar och på helgerna är julkalender det perfekta tillbehöret till en långfrukost framför tv:n. För du tror väl inte att du måste sluta se på julkalendern för att du fyllde 10 för några decennier sedan? Nej, nej, nej. 6, 26 eller 56. Det går bra vilket som.

Mina personliga favoriter är "Sunes Jul" (1991) och "Tomtemaskinen" (1993), med Pettsson och Findus. I princip alla avsnitt ur "Sunes Jul" har fastant i minnet. Odödliga avsnitt som "Pulkapappan", "Pepparkaksbaket", "Skidvallan" och inte minst "Julbordet". DEn sistnämnda med klassiska citat som: "Rudolf, är jag ett girigt fruntimmer?", "Tyst Buster! Vi kommer, snart!" och "Håkan, ät inte bara potatis. Ät lax, det är dyrt... eller gott menar jag".

I "Tomtemaskinen" fick man möta gubben Pettsson och katten Findus, och inte minst mucklarna. Kommer ni ihåg de där djuren i golven som bara Findus kunde se, som gärna stal strumpor och ställde till bus? "Tomtemaskinen" var humor, hög mysfaktor men även med lite allvarstoner – för tänk om Pettsson inte skulle hinna färdigt med sin tomtemaskin till julafton...

Det är med blandade känslor jag idag ser det första avsnittet årets julkalender. Förväntansfull, men samtidigt lite orolig. En del av de senaste årens produktioner har fått mig att tänka "det var bättre förr". Till exempel: "Dieselråttor och sjömansmöss" (2000), "Alrams höjdarpaket" (2004) och julkalendrarna från 2007-2009 lämnade heller inte mycket till avtryck – "En riktig jul", "Skägget i brevlådan" och "Superhjältejul".

Men det finns många bra också. Jag tänker främst på "Kaspar i Nudådalen" (2001), med Axel Zuber, den 8-årige Kaspar som bodde tillsammans med sin morfar, Per Oscarsson. Dessutom med Shanti Roney som berättare. Lågmält, välgjort och med en varm stämning som man nog kan kalla julkänsla.

Så det är bara att hålla tummarna för årets julkalender. Stefan Roos och Per Simonsson är manus och regiduon som tidigare har gjort produktioner som "Hem till Midgård", "Kommissarie Späck" och "Doktor Mugg", man får man hoppas att det är helt betydelselöst i sammanhanget, att de nu har hittat en ny och mer stämningsfull inriktning...