Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

En tung dag för svensk längdskidåkning

Annons

– fällde jag en tår.

När andra tyckte det var toppen – då var det botten.

När andra dansade sig rusiga över en kunglig förlovning – då led jag med sprintkungen Emil Jönsson.

För precis när kronprinsessan Victoria och Daniel Colling deklarerade sin stundande förlovning – då försvann alla svenska guldchanser i en uppförsbacke i VM-sprinten i Liberec.

När andra skrek JAAA! – skrek jag NEEEJ!!!

Det var ju Emil som skulle hålla hov, inte den där Ockelbograbben.

för att det skulle bli Jönssons dag men alla medaljförhoppningar försvann när han efter att ha dominerat inledningen av sin kvartsfinal totalt plötsligt tappade fokus, tog det för lugnt och blev omkörd – och så var allt över.

Och när svenskarna inte ställde till det för sig själva, då stökade de till det för varandra, Charlotte Kalla och Ida Ingemarsdotter krokade ihop två gånger, vilket Kalla förlorade mest på och snopen fick hon se på när de andra flög ifrån till final.

Vad hjälpte det då ett skidhjärta att hovet höll presskonferens?

Vad hjälpte det då att prinsessan fick sin prins?

Vad hjälpte det då att Marcus Hellner litet överraskande tog sig till final, och blev femma, eller att Ida Ingemarsdotter blev femma och Anna Olsson sexa i sin final, det var ju Emil som skulle slåss om guldet? Och Kalla om medalj?

Vad hjälpte det då att hela redaktionen gick loss och bjöd på semlor?

Platt intet. Det var en tung dag för svensk längdskidåkning.

Två Åsarnaåkare femma och sexa i världen i skidsprint, det är ju inte kattskit precis. För Anna Olsson en ganska normal utdelning, men när det gäller Ida Ingemarsdotter, från Sveg, var femteplatsen onekligen ytterligare ett stort steg framåt i en ambitiös satsning. Hon är ung, stark och målmedveten, och en dag når hon ända fram.

Vi ser också fram mot medaljer i dagens sprintstafetter. En revanschsugen Emil Jönsson och en frisk Mats Larsson har siktet inställt på pallen.

också de gamla mästarnas sista stora final. Förgången är den tid då Thobias Fredriksson, Björn Lind, Peter Larsson och några till dominerade i sprintspåren och vann de stora titlarna. I dag hänger de inte längre med. Fredriksson räckte inte alls och kom långt efter redan i kvartsfinalen, och Lind stod på huvudet i kvalet. Det var tuff symbolik i detta: den nya generationen med Jönsson, Hellner, Kalla och Ingemarsdotter har tagit över (dessutom finns flera unga lovande på hemmaplan som bara väntar på sin tur). Med fortsatt satsning på sprint ytterligare ett år eller två så kommer Sverige åter att vara bland toppnationerna, kanske redan till OS i Vancouver.

Tills dess: Hatten av för Hattestad.

Annons