Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Enkäteländet är på väg att plåga livet ur mig

Efter varje liten tripp, må den vara så kort att jag knappt nått utanför länsgränsen med stortån, svämmar mejlen över av enkäter.

Annons

"Hur vill du betygsätta hotellets läge?"

"Hur upplevde du personalens bemötande och servicenivå?"

"Vad anser du om minibarens sortiment?"

Sådana saker.

Svaren ska väljas bland fasta alternativ, det är inte meningen att varje gäst ska sväva ut i en essä. Annars torde frågor som "Vad kan andra resenärer förvänta sig för nattsömn på hotellet?" kräva det – nästäppa, berusningsgrad, stress, snarkande medresenärer och lust till din nästa, om hen så finns i samma rum eller i en annan del av världen, tillhör väl de högst personliga faktorer som påverkar dygnsvilan mer än tjockleken på tillhandahållet täcke.

I slutet står de alltid där med mössan i hand:

"Kan vi få publicera din recension tillsammans med ditt förnamn och bostadsort?"

"Nej för helvete," kan man inte skriva – det vore oförskämt och det finns inte som svarsalternativ.

Okej då, tänker man.

Så backar man tillbaka till sida ett och ändrar sina ok till utmärkt, i tron att man ska göra någon glad om man ändå ska medverka.

Så går jag till en butik. Jag tar det jag ska ha.

I kassan finns en tjej med en bricka på bröstet där det står ny på jobbet.

Kortläsaren strular, men till sist så är det klart, jag får kvitto och inköpen i en påse och går mot dörren. Då dyker en arbetsledare med en surfplatta i handen upp.

Arbetsledaren vill veta vad jag tyckte om tjejen i kassan, eftersom hon har en provanställning som utvärderas löpande, direkt i personalsystemet i plattan.

Jag rodnar på halsen av skam, jag vet inte varför, kanske för tjejen i princip står inom hörhåll och jag tycker att det här är aningen förnedrande för oss båda.

"Hon var fantastisk" klipper jag till med, väl medveten om att det är ett nog så stort ord för en insats rörande en ögonskugga och en fuktsprej.

"Är du medlem i vår kundklubb?" undrar arbetsledaren.

"Nej", säger jag.

"Frågade hon om du ville bli det?"

Eh. Jag flackar med blicken ett tag och funderar på vad jag ska svara ...

Hon gjorde ju inte det, men borde säkert enligt arbetsledaren.

En bekant hävdar att man alltid kan svara av religiösa skäl när telefonförsäljare undrar varför man inte vill byta energibolag/teleoperatör och aldrig få följdfrågor på det och jag finner mig själv där i butiken, intensivt grubblande över hur jag ska kränga runt ett sådant svar så att det passar in här.

Jag vägrar vara den som står mellan tjejen i kassan och ett nytt jobb.

"Det gjorde hon!" utbrister jag "men jag är inte med i ... klubbar. Alls. Faktiskt."

Av religiösa skäl tillägger jag inte. Det låter bara dumt.

Med nattsvart tunga promenerar jag ut ur butiken.

Så åker jag till Arlanda.

I säkerhetskontrollen frågar de som alltid om jag har något flytande i väskan (panta rei är inte ett så skojigt svar som man kan tro, det vet jag av erfarenhet ...) men de har lagt till en fråga, i själva verket en hel stolpe, med grön, gul och röd knapp och med texten "Hur var din upplevelse av säkerhetskontrollen i dag?" överst.

"Men skit du i det", vill jag skrika när jag ser den.

Du har ingen rätt att avkräva mig ett omdöme om varenda liten sekund, jag vill inte vara med i er utvärdering och allting handlar väl inte om dig heller!

Fast just säkerhetskontrollen är förstås fel ställe för frispel.

Jag tittar på kvinnan som nyss kroppsvisiterat mig och tvingat av mig både skor och skärp och trycker sedan grön smiley för min upplevelse.

Någon jäkel ska väl få bli lite glad, mitt i enkäteländet – och jag är ju väg på hem till min egen säng där jag får sova så dåligt jag vill utan att någon kräver skriftligt på det.

Den tanken lugnar mig en smula.