Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Ensam mamma till tre

Susanne Bostrand är ensamstående mamma till tre barn och hon avleder, tröstar och lyssnar. Sin största prövning i livet har hon precis gått igenom, två månader av magsjuka, sömnbrist, influensa och RS-virus.

Det här är Susannes berättelse om tvätt, separation, graviditet och ensamhet. Men också om älskade barn och om att räkna till tio.

Annons

Tillbaka i tiden

Bali. Ett resmål Susanne kom att älska. Det var nu sjunde gången hon besökte ön i Indonesien. Denna gång hade hon tagit ett sabbatsår från studierna i turismvetenskap och upplevelseproduktion på Mittuniversitetet och arbetade som personalansvarig på en hotellanläggning på Bali. Det var här hon träffade Toto. Ett år senare gifte de sig i Sverige och allt var bra. Susanne var lycklig och blev gravid. Ayla föddes. 

– Jag hade förhoppningen att vi skulle mötas i kulturen, men det var svårt för honom att anpassa sig. Han åkte fram och tillbaka mellan Sverige och Indonesien och jag var ofta själv med Ayla. Jag tog hela ansvaret. När det kom barn med i bilden blev det svårare. Många runt omkring var negativa från början till vårt förhållande så det var sorgligt att det slutade så.

Hela tiden tänkte Susanne att det skulle bli bättre med tiden. Aylas lillasyster Alicia föddes och vid det här laget hade Toto sökt ett 50-tal jobb, men inget jobb fanns att få. Och Susanne blev gravid igen.

– Det är en sorg att det inte funkade, men det har jag bearbetat hela tiden. Det är nästan overkligt att jag hamnade i det här, det var inte den Susanne jag kände som gick med på allt detta. Men jag mår bra i dag. Jag har kommit fram till hur det kunde hända. Jag hade för hög tolerans och tappade bort var gränsen gick. Nu tycker jag att det var fel. 

Hon kan även tycka att det är lättare nu när allt är upp till henne själv, än innan då förväntningarna aldrig infriades.

– Jag ser mig inte som ett offer utan jag ser det positiva. Det finns inget som ger en lycka lika mycket som barnen. Jag kan inte hoppa av det här tåget nu, man klarar det man måste.

20 december 2012

Susanne och döttrarna Ayla och Alicia bor i en lägenhet på Genvägen i Östersund. Susanne har prioriterat badkar framför tvättmaskin och i dag är tvättstugan bokad. Tvätten sorterar hon innan, allt är förberett innan hon och barnen ska dra barnvagnen med tvätt över gården. I bland släpper Susanne allt underhållsarbete för det allra viktigaste, hennes barn.

– Jag vill njuta av den här tiden, det är saker som får vänta, de är bara små nu, min tid kommer, säger hon.

Tiden räcker inte till för allt som hon vill och behöver göra men allt har sin tid, menar hon. Och att alla, inte bara hon, har för lite tid.

I köket puttrar kaffebryggaren, annars är det tyst.

– Den här tystnaden är farlig, säger Susanne och går och tittar vad barnen hittat på.

Susanne är höggravid, det är några veckor kvar till kejsarsnittet. 

– I bland undrar jag hur vi ska ta oss igenom det här? Min mamma ska vara med mig och barnen de första tio dagarna och jag tänker stanna på BB så länge jag får och försöka vila.

14 januari föds Lily-Eileen

Någon dag efter födseln får Alicia och Ayla komma och hälsa på sin nya lillasyster. Alicia bär en goseråtta som hon och Ayla valt som present. Mormor bär en blombukett och Alicia vill bli buren av morfar. Alicia är glad när hon får träffa mamma igen medan Ayla efter en snabb kram, går in i rummet.

– Var är hon, frågar hon.

– Hon är så liten så du ser henne inte, säger Susanne och följer med fram till sängen.

Vid fotändan av sängen ligger en liten Lily-Eileen. Ayla vill gärna hålla och Susanne hjälper henne. Ayla känner försiktigt på hennes lillasysters hand. Alicia springer runt i rummet och närmar sig försiktigt sängen. Hon tittar lite misstänksamt på sin nya syster och springer sedan i väg igen.

Ett foto på flickorna står på rullbordet vid enkelsängen på Susannes rum på BB. Hon ser pigg ut trots att hon blev snittad i förrgår. Hur ska hon klara det här, tänker jag när jag går därifrån. Men svaret är lika given som frågan. Kärlek.

Några veckor senare

Det är några veckor sedan Lily-Eileen föddes. Jag vill hälsa på familjen en gång till för att se hur allt gått. Men mycket komme ri vägen. Vi har bokat in träffar som både hon och jag fått ställa in. Antingen är mina eller hennes barn sjuka. Det är alltid en eftermiddag vi bokar in, så att Susanne fått sova igen lite av den missade sömnen under natten. Nu sover hon bara några timmar per natt. Alicia får magsjuka. Senare drabbas Susanne och Ayla också.

"Jag har nog råkat ut för mitt livs hittills största prövning. I dag är tredje dagen jag är sjuk. Och så en bäbis som vill amma varje timme på det. Min mamma har fått flytta hit," skriver Susanne i ett sms.

Susanne blir sjukskriven på grund av sömnbrist då hon ammar varje timme och Alicia vaknar tio gånger per natt. Susannes mamma får tillfällig föräldrapenning för att avlasta henne.

Nästa gång vi ska ses har mitt barn influensa. Susanne får feber och ögoninflammation, sedan har hon fått akuttid hos en specialist för Alicias sömnproblem. Nästa gång har det blivit strul med Försäkringskassan då Susannes SGI blivit sänkt av misstag. Nu går inte hennes ekonomi runt. Hon har inte råd att ha bil eller åka på den inplanerade semestern. Ayla blir samma dag hämtad tidigare från förskola då hon har hög feber. Lily-Eileen måste till akuten där det konstateras att hon fått RS-virus. Hon och Susanne blir inlagd på barnavdelningen i sex dagar. Sedan börjar magsjukan igen.

14 mars 2013

Men så kommer dagen då vi träffas igen. Lily-Eileen har vuxit, hon är två månader nu. Ayla och Alicia har precis blivit hämtade på förskolan. Det är andra dagen Susanne själv hämtar barnen sedan hon blev sjukskriven.

– Det har inte varit en kul tid och utan mina föräldrar hade det inte gått, de har varit helt underbara. Vad de ställer upp för mig. Jag sov så lite att jag blev sjuk. Men nu är jag en bättre mamma som räcker till. Nu kan jag göra allt igen, jag kan leka i snön och jag får ihop det själv med barnen

Medan Susanne hänger upp ytterkläderna i hallen berättar hon att hon till hösten ska söka in på högskolan. I tre år ska hon studera för att bli förskollärare. Med hjälp av hennes föräldrar hoppas och tror hon att det ska gå. Alicia dyker upp i hallen och vill gå på pottan. Flaskan till Lilly-Eileen är på värmning i mikrovågsugnen. Och Ayla vill titta på filmen om Sammy.

– Det är en konst att bara ta sig igenom middagen, Alicia har kommit in i tvåårstrotset och Ayla vill ha svar på frågan varför hela tiden. Jag räknar till tio i bland.

Men genom flera avledande manövrer har snart alla tre barnens önskningar gått i uppfyllelse. Tills både Ayla och Alicia vill leka med ankspelet.