Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Eric Saades nya dissas

Läs vilka skivor som fått bäst betyg.

Annons

ERIC SAADE

”Saade vol 2”
(Roxy Recordings)
På nätet: www.ericsaade.com
Betyg: 1

Eric Saade brukar inte bry sig om recensioner – det enda som räknas är vad fansen tycker. Tur. För ”Saade vol 2” är ingen höjdare. Det är hyfsat förutsägbart att såga Saade, men det här är faktiskt så tråkigt att jag ramlar av stolen. Jag kan inte koncentrera mig, jag kommer inte ihåg en enda låt, och det är aldrig ett bra betyg. Är verkligen några hits för mycket begärt? Nä, det här är snudd på kriminellt slätstruket och Saade kan bättre.

På förra skivan fanns en handfull lite klubb-poppiga låtar, som ”Hearts in the air” och så ”Popular”, vad man nu än tyckte om den. Nu fattar jag ingenting. Men det gör, alltså på riktigt, säkert fansen.

HOT CHELLE RAE

”Whatever”
(RCA/Sony Music)
På nätet: whatever.hotchellerae.com
Betyg: 1

Det otäcka med Disneyrockarna i Hot Chelle Rae är inte att deras solskenspop är så välkammad att den får en korg med kattungar att se ut som en överfull förhörscell på Abu Ghraib-fängelset. Det otäcka med Hot Chelle Rae är inte att de är så överpeppat positiva att de får Ned Flanders att framstå som Molières Alceste. Det otäcka är inte att Ryan Follese har en tatuering på bröstet som inbegriper meningen ”sleep when I’m dead”. Det otäcka är inte han sjunger ”let’s party” och menar saft och bullar. Eller att han låter som en 12-åring. Det otäcka är att det funkar.

Singeln ”Tonight tonight” har sålt i fler än 2 miljoner exemplar och bandet vann pris som bästa nya grupp vid årets American Music Award-gala. Gruppens söndagsskolehits sätter sig i hjärnbarken som en harpun i ryggen på en knölval.

Förlåt mig, men jag måste använda ett utropstecken i nästa mening. Föräldrar, håll för öronen på era barn!

Två takter av det här och ni lär tvingas förklara varför livet inte ser ut som bilderna av paradiset i Jehovas Vittnens tidskrift Vakttornet. Abstinensbesvären efter en överdos gullerock av den här magnituden kan vara livslånga. Drogliberala rappare, suicidala metalband, rakblads-emo – till och – med Tokio Hotel – vad som helst är bättre.

LABYRINT

”Labababa”
(Universal)
På nätet: www.facebook.com/ pages/LABYRINT/225284334116
Betyg: 4

Labyrint är alltså gänget som fick en spelning inställd i våras sedan polisen och kommunen tyckt att de varit för drogliberala för Växjö. Visst, det luktar lite sött i några av deras låtar, men det förminskar rapreggaekvartetten från Uppsala till något diffust farligt. Det blir bara fånigt, ärligt talat. Det här handlar inte i första hand om knark, liksom. Och man har ju hört mycket värre. Lyfter man blicken från rubrikerna ser och hör man i stället ett ofantligt begåvat gäng som vuxit upp via mixtejper och spelningar på ungdomsgårdar och som nu är redo för någonting stort.

Labyrint gör helt enkelt oemotståndlig reggae blandat med rap, där musiken gärna tar en sväng åt soulhållet, vilket bara gör det bättre. Det blir bara larvigt att säga att Labyrint berättar sanningen om förorten. Men med hjälp av gäster som Kapten Röd berättar de sin sanning – och deras version av livet i Uppsala, på plattans kanske bästa spår, den fantastiska ”Välkommen hem”, skiljer sig en hel del från den som stadens andra stora artist just nu, Veronica Maggio, brukar berätta. Minst sagt.

BIG FOX

”Big Fox”
(Hybris/Border)
På nätet: http://bigfox.se/
Betyg: 3

På sin hemsida listar Charlotta Perers, alias Big Fox, sina influenser. Cat Power, Feist, Frida Hyvönen, Jenny Wilson, Regina Spektor ... För den som lyssnat till Big Fox självbetitlade debutskiva kommer upplysningen inte direkt som en skräll. Den Malmöbaserade sångerskan bär ett tydligt släktskap till just de artisterna – på gott och ont.

På gott, därför att hon precis som de är en kvalificerad låtskrivare, med smarta texter och en lågmäld, men intensiv relation till den (ofta) pianobaserade popmusiken. På ont, därför att det är svårt att hitta ett särdrag som skiljer ut Big Fox från hennes mer kända popsystrar.

Svårmod mixat med bossatakter, en lustig vissling i ett intro, ett ljuvligt nynnande körparti, allt det är sådant som höjer betyget på plattan. Men för att nå ända fram krävs det ännu mer dynamik – och kanske också fler överraskningar.

VENOM

”Fallen angels”
(Spinefarm/Universal)
På nätet: www.venomslegions.com/
Betyg: 3

Kan inte vara helt lätt att hantera faktumet att man varit utpekad stilbildare för trash metalband som Metallica, Megadeth och Slayer samt fått en hel genre uppkallad efter sitt andra album ”Black metal”.

Nåväl, Newcastles stoltheter Venom fortsätter på sin rätt inplogade väg med Cronos distade bas och brutalsång som främsta kännemärke.

Efter ett par-tre lyssningar känns det ändå rätt plattan ändå rätt fräsch. Vet inte om det beror på att Venom numer består av rätt duktiga musiker (tidigare insatser var med handen på hjärtat emellanåt rätt mediokra), eller om det helt enkelt är så att Cronos & co fått till ett par rätt sköna riff.

Titelspåret, ”Hammerhead” och ”Pedal to the metal” skapar ett tryck som inte ligger 2000 års ”Resurrection” långt efter.

CHRIS MEDINA

”What are words”
(Sony Music)
På nätet: http://www.facebook.com/OfficialChrisMedina
Beyg: 2

Längtar ni efter Gavin De Graws nästa skiva? Då är Chris Medina mannen för er.

Favoriten från amerikanska ”Idol” hade ju sommarens kanske största hits här med ”What are words” och nu kommer fullängdaren.

Den genomsympatiske Chris fortsätter i samma hjulspår som på sin jättehit. Melodiös och proffsigt producerad reklamradiopop med innerliga texter.

Men musiken känns irriterande strömlinjeformad. Alla känslor han försöker förmedla skulle komma fram om de ackompanjerades av mer temperamentsfull musik.