Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Ett dåligt nytt år för demokratin

Efter demokratins segertåg under åren runt millennieskiftet tycks vi nu uppleva en rekyl.

Annons

Massdemonstrationerna på Bangkoks gator pågår inte för att en diktator skall störtas utan för att tvinga bort en folkvald regering och förhindra demokratiska val. Det är ett försök till revolution från ovan, framdriven av en över- och medelklass som känner sina privilegier hotade, men också stödd av olika missnöjda grupper. Än så länge har armén förhållit sig lojal, till skillnad från tidigare tillfällen, men ingen vet för hur länge.

I Egypten gick medelklasspartierna, krigsmakten, och den övriga "djupa staten" samman redan 2012, då det stod klart att demokratiska val gav ett massivt stöd till islamistiska partier. 2013 ledde detta till att militären återtog makten, den folkvalde presidenten störtades och allt motstånd slogs ned med massivt våld. Nu har den militärstyrda regimen drivit igenom en ny författning, som skall ge sken av demokrati. Men den demokratiska oppositionen, särskilt det Muslimska brödraskapet, har förföljts stenhårt. Det enda tillåtna budskapet var att rösta ja, och alla Egyptens media och affischplatser fylldes av ja-propaganda medan motståndare fängslades. Och man uppnådde också närmast nordkoreanska 98 procent ja-röster. Problemet var bara att två tredjedelar av de röstberättigade, och särskilt de unga, valde att stanna hemma.

I Syrien visade sig Assad-regimen från början beredd att brutalt krossa från början helt fredliga demonstrationer för demokrati. Resultatet har blivit ett långvarigt och blodigt inbördeskrig och en av vår tids värsta humanitära katastrofer. Samtidigt har den folkliga upprorsrörelsen alltmer kommit i kläm mellan extremister på ömse håll. På ena sidan har man Assads shiitiska alawiter med stöd från Ryssland och Iran, samt Hizbollah. På andra sidan har man sunnitiska jihadister, de flesta utifrån, som stöds av salafister i Saudiarabien och Gulfstaterna. De ägnar sig knappast åt att bekämpa Assad, utan försöker ta över redan rebellkontrollerade områden.

En orsak till att demokratiupproret i Mellanöstern nu slutar i katastrof är att det stöd från västvärlden, som man kunnat vänta sig, uteblev. Realpolitiken tog över. USA har byggt upp sin maktställning i regionen på allianser med militärdiktaturer och absoluta monarkier. Demokratirevolutionen hotade detta. Den starkaste demokratirörelsen i arabvärlden är det moderata islamistiska Muslimska brödraskapet. Det är motståndare till utländsk dominans, vare sig den är amerikansk eller rysk, och stödjer det palestinska motståndet mot de israeliska erövringarna. Dessutom står de för socialkonservativa och patriarkala värderingar, vilket gör att den inte heller väcker sympati hos kulturradikala kretsar i västvärlden. Detta färgar bland annat massmedias rapportering. I ord talar västliga företrädare om vikten av demokrati. Men i praktiken har man sett med gillande hur armén återtog makten i Egypten, och överlämnade åt Ryssland att hjälpa Assad att krossa demokratirörelsen i Syrien.

Också i östra Europa ser vi hur demokratin tvingas tillbaka. Inför olympiska spelen i Sotji har strålkastarljuset riktats mot utvecklingen i Ryssland. Och det är ingen uppmuntrande syn. Putins hela presidenttid har varit inriktad på "återställare". Inåt har det politiska systemet blivit alltmer auktoritärt och förtrycket av oppositionella har hårdnat. Utåt har det handlat om att återställa så mycket som möjligt av den gamla stormaktsställningen. Framför allt försöker man återta så mycket som möjligt av sin forna makt i det som tidigare var sovjetrepubliker och dessförinnan del av det tsarryska imperiet. Nu står kampen om Ukraina. President Janukovytj har styrt om landets kurs från EU till Ryssland, och från demokrati till ett alltmer hårdhänt auktoritärt styre. Hundratusentals ukrainare protesterar på gatorna främst i Kiev och västra Ukraina. Men vad utgången blir av allt detta är ovisst. Det enda säkra är osäkerheten såväl i Sydostasien som i Mellanöstern och östra Europa.