Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Ett julevangelium för vår tid

Annons

Vid den tiden utfärdade kejsar Fredricus Reinus en förordning om att lagen om allmännyttiga kommunala bostadsaktiebolag skulle ändras så att de kunde drivas efter mer affärsmässiga principer.

Det var förvisso inte den första lagändringen som gjordes i det vidsträckta landet Sverige långt uppe i nord, men den som förebådades av änglarna gjordes medan Anna Sofia av Anders hus var ståthållare i Östra sundet vid Storsjöns vatten.

Alla kommunala bostadsbolag fick då titta närmare på vad som stod i den heliga skriften Svensk författningssamling, var och en i sin egen stad.

I Östra sundet kom de äldstes råd så småningom fram till att Östersundhem skulle rustas med nya, gnistrande ägardirektiv på det att den tysta och fåraullsgråa allmännyttan skulle förvandlas till ett affärsdrivande bolag, draget av dubbla sexspann vars ädla hästar med löddriga bringor fick rymden att eka av sina järnskodda hovslag.

De äldste i Östra sundet ville att staden skulle sträcka sig vida kring, så brett att 65 000 välsignade själar skulle få plats inom murarna. Ehuru var det för få som ville resa byggnadsställningar för bosättningar – varken HSB eller Riksbyggen. Men med de guldbelagda ägardirektiven som doftade av myrra, skulle Östersundshem kunna förvärva mark att själva bygga däruppå.

Halleluja!

David från berget Kind, som genom sin härkomst hörde till Fältjägarens hus, begav sig från Stadsdel Norr på gamla I 5:s mark till Rådhusets gata, mitt i Östra sundet, Anna Sofias stad, för att skattskriva sig där tillsammans med Hans Carolus, hans vapendragare och förtrogna.

David hade för en tid sedan nedkommit med tvillingarna Lastbilen 1 och Hjultraktorn 3, och dem slöt han tätt till sitt hjärta. Det var ärkeängeln Peabus som förebådat den lyckliga händelsen, och tack vare ett heligt mirakel kunde David bli havande trots att han inte var kvinna.

Men när han kom till Rådhusets gata och Östersundshems härbärge, fann han att där inte fanns plats för dem. Han lindade därför in tvillingarna i långa förklaringar och lade dem i en krubba hos Nordic Moment. Själv sades han dock sätta sig på dubbla stolar och där finna sig väl till rätta.

I samma trakt låg några herdar från den lilla byn Oppo Si Tionen och vaktade sin röstboskap om natten. Då stod den röda majoritetsängeln Andnor framför dem, och rosornas färg lyste omkring dem och de greps av stor förfäran. De hade ju inte fått några pergamentshandlingar i förväg om detta!

Men ängeln sade till dem: "Var inte rädda. Jag bär bud till er om en stor glädje, en glädje för hela folket. I dag har en frälsare kommit till oss i Östra sundet, han är David, vd. Och detta är tecknet för er: Ni skall finna ett rödsvart fotbollslag borta på den stora Arena där gladiatorer slåss mot lejon."

Och plötsligt var där tillsammans med ängeln en stor himmelsk här som prisade Gud:

"Ära i höjden åt Gud och på jorden fred åt dem han har utvalt."

När änglarna hade farit ifrån dem upp till himlen, sade herdarna till varandra: "Låt oss gå in i Östra sundet och se det som har hänt och som ängeln Andnor låtit oss veta." De skyndade i väg och fann David och markbitarna som låg i krubban.

När de hade sett det, berättade de vad som hade sagts till dem om Östersundshem. Alla som hörde det häpnade över vad herdarna sade, och traktens alla hövdingar, härolder, profeter och skriftlärda ställde nu till ett väldigt oväsen som hördes vida kring. Förbannelser och hot om vedergällning slungades över nejden, och giftpilar sköts från många olika stammar i sådan mängd att stjärnorna på himlavalvet slocknade.

Men trots att så många ord yttrades var ändå mycket höljt i det djupaste av dunkel, likt det vattenhål som kamelen letar i den snustorra öknen en månfri natt.

David tog allt detta till sitt hjärta och begrundade det. Men vad han kom fram till dväljs bland andra dolda ting i outgrundlighetens osynliga mantel.

Och herdarna vände tillbaka och prisade och lovade Gud för vad de hade fått höra och se: allt var så som det hade sagts dem.

Fast vad var det egentligen som hade sagts och av vem och när och varför, och var det verkligen rätt att offra 127 getter på Mammons altare – hade det inte räckt med 85 får eller kanske bara 27 duvor?

Men det enda svar som hördes i den vinterkalla natten var det tysta sus som blott fallna änglars solkade vingar kan frambringa.

Amen.