Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Ett mångfaldigt hurra för ÖFK

När ÖFK:s Tomas Peciar gjorde segermålet i 97:e spelminuten mot Syrianska var det nära att jag kysste min bänkgranne.

Annons

Även det en man i övre medelåldern.

Nästan 3 000 människor jublade och kände djup samhörighet med spelarna som låg i en glädjehög på konstgräset.

Det skulle aldrig ha hänt för något år sedan då ÖFK lockade något hundratal och sporadisk klappade lite i händerna vid lite nätrassel i bortaburen. Men nu kramas vi, vuxna män och kvinnor.

Kalla det masshysteri eller masspsykos, men kalla det gärna också styrka genom mångfald.

I tider när nazister marscherar och när hat och rasism sprids på sociala medier, när ismerna står på randen till inbördeskrig, då är jag säker på att det finns ett behov av att enas mot dessa sprickor i empatin.

Av hävd lyfts kulturen fram som en sådan brobyggare.

Jag skulle vilja lägga till: Samt fotbollen.

Så där de båda möts, där finns i dag ÖFK.

Östersunds fotbollsklubb är, vad som än händer rent sportsligt, en företeelse så skild från gammal resultatfixerad syn på fotboll, så skild från gamla synsätt på vad kultur är och så skild från alla uppfattningar om vad som ska vara på ett visst sätt att hela fotbollsvärlden tycks ha vaknat och gnuggat dammet ur ögonhålorna. Det som händer i Östersund där klubbledningen med varsamma händer skapat ett empatiskt och känslomässigt intelligent omklädningsrum har blickarna på sig från hela landet, och kan verka som en vacker motbild mot huliganism och hat.

Detta koncept, i samklang med de kulturinriktade projekt som spelare och ledare också deltar i, har enligt mitt synsätt gett resultat även på planen.

Jag har under sommaren vid ett antal tillfällen spenderat några timmar tillsammans med spelare och ledare. De första lite förvånade och trevande tankarna har under resan bytts mot närvarande och reflekterande. Jag har sett hur de vuxit. Den som skapat arenan för diskussionerna har varit konstnären Kajsa-Tuva Werner.

Jag vet att många har fördomar om lagspelare: De läser aldrig böcker, de är ytliga och pratar bara fotboll och hockey och tjejer och de bryr sig inte i större strukturella frågor. Eller att de lever ett grovt macholiv med omklädningsrummet som en frizon för homofobi, rasism och sexism.

Det kanske stämmer på vissa ställen, men inte här. Fotbollen förenar, inte bara fotbollsspelare som utbytbara pjäser i spelet utan även som människor med olika erfarenheter, bakgrund och tankar kring själva livet.

Om vi med Kajsa-Tuvas hjälp lyfter på locket till fotbollens och ÖFK:s inre rum pågår djupa diskussioner kring humanitet, litteratur, konst, existentiella frågor, samt frågor kring krig och fred, tolerans, öppenhet och motstånd mot rasism.

Min snabba, spontana känsla är att klubben, som spelar landets vackraste fotboll i sina bästa stunder och att de nu finns i toppskiktet av Superettan och inte i botten, kan tacka styrkan i mångfalden och respekten för människan och öppenheten för nya saker för framgångarna. De vågar saker på sidan av planen. Den känslan kan de ta med sig på planen.

Östersund är unikt inom fotbollen. En vinterstad i det inre av Norrland, mitt på tajgan, i granskogsbältet, dit spelare från stora delar av världen har sökt sig för att utvecklas som spelare och människor, och som också gör det. Spelarna är väl varken bättre eller sämre som människor än andra, tvärtom speglar de troligen de samhällen de präglats av, men tillsammans och under rätt ledning har de funnit ett sätt att vinna styrka och kraft genom denna mångfald.

Den styrka de slutligen hittade och vann genom konsten blev också deras avtryck. I matchen mot Sirius på tisdagskvällen var ena läktaren draperad i denna banderoll "Styrka genom mångfald".

Den är talande, och bra.

På banderollen finns även en ÖP-logga. Vi på Östersunds-Posten har bestämt oss för att stötta ÖFK:s kampanj. Det gör vi gärna, i tider som dessa.

Jag är imponerad över spelarnas agerande på planen, men också, inte minst, över hur de tänker vid sidan av. Ja, jag vet, det finns belackare. Det finns de som tycker att spelarna borde träna fotboll och inte hålla på med "kulturtrams", men så länge resultaten går Östersunds FK:s väg är det lätt att vifta bort kritiken. Jag är säker på att kulturen gör dem till bättre fotbollsspelare.

Ett mångfaldigt hurra för Östersunds FK.