Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Ett möte i skogen förändrade allt

Det var fyra curlingkarriärer som behövde ta fart.

Från första dagen blev det succé.

Det här är historien om hur OS-silverlaget blev Lag Sigfridsson, om en curlingboom i Sveg och hur ett möte i en stuga i skogen förändrade allt.

Annons

Det var i slutet av 80-talet som Leif Feldt födde en tanke. Han var lärare på högstadieskolan i Sveg då och ordnade så att varje sjundeklassare i Härjedalens lilla, lilla centralort skulle få prova på curling.

De kanske inte skulle kunna konkurrera med – men i alla fall komplettera – Härnösands satsning 26 mil österut.

– I slutet av 1980-talet och början av 1990-talet var lilla Sveg curlingens centrum gällande återväxt, berättar Feldt.

Eldsjälen låg bakom en boom i orten. Sporten växte och två av tjejerna som började fastna hette Maria Engholm (senare Prytz) och Margaretha Sigfridsson.

I dag kan Leif Feldt stolt se tillbaka på vad han åstadkom då, i slutet av 80-talet, för de tjejerna har precis spelat OS-final.

– Om just Maria och Maggan stack ut då? Svårt att säga, under deras första år inom curlingen hade vi åtta juniorlag i gång som mest. Men visst – det märktes att båda hade kapacitet att bli riktigt bra. Det var två kloka och intelligenta tjejer.

Juniorkarriärerna gick spikrakt uppåt för de båda Svegtjejerna. Maria Prytz var en del av det lag där Margaretha Lindahl var skipper i junior-VM 1994 och 1995, där det blev ett brons och ett silver.

Men hon återförenades också med Margaretha Sigfridsson som skippade i JVM 1997 med Prytz som fjärdeman och ett nytt silver var bärgat.

Även som seniorer kom framgångarna. VM 2002 spelades i Bismarck och konstellationen Sigfridsson/Prytz hängde ihop.

Där fick de se sig besegrade i finalen mot Skottland, efter att skotskorna prickat in den avgörande poängen i den absolut sista omgången.

Men den vinnande konstellationen skulle inte bli så långvarig.

Laget gick skilda vägar. Det föddes barn och det skulle flyttas.

Ungefär samtidigt, på annat håll, fick några curlare från Skellefteå sina genombrott.

Team Stina Viktorsson skulle få stor betydelse för Sigfridsson och Prytz. De hade gjort succé i juniorsammanhang med en bronsmedalj i JVM i Kanada och ett silver i Italien, 2003 och 2004.

Medan Sigfridsson och Prytz förde en något anonymare tillvaro för Sveg i seriesammanhang, splittrades Team Viktorsson efter junioråren. Där stod Margaretha Sigfridsson och Maria Prytz i ett lag och Stina Viktorsson och Maria Wennerström i ett annat. Båda var i behov av hjälp för att fylla ut laget samtidigt som de var de enda med nog skicklighet för att utmana suveräna Anette Norbergs lag.

Kloka huvuden slogs ihop.

Succén var dock inte alls omedelbar. Det blev bara en sjätteplats i VM 2008.

Maria Prytz drog sig snart ur på grund av att hon inte riktigt fick ihop det privat och då behövde laget hitta en ny länk.

Vid den här tiden hade Maria Wennerström tagit en mäklarexamen och fixade jobb i Sundsvall. Margaretha Sigfridsson hade bundit upp sig i Sundsvall redan i början av 2000-talet.

Det optimala vore förstås att hitta en curlare från Sundsvall. Där kom Nina Bertrup in i bilden.

Bertrups karriär hade stannat av något, från att tidigt ha blomstrat.

– Hon hade spelat OS 2002 med Elisabet Gustafsson. Efter det var hon allmänt less och hade inget bra alternativ. Jag tror att hon missade en eller två säsonger då, berättar Robin Runsvik, som hon lever med i dag.

Hon spelade lite med Gävleklubben Granit, som aldrig riktigt fick till det. Och 2005 kom en härlig överraskning. Hon och Robin skulle få tvillingar.

– Hon fick lägga curlingen på is något år till. Men efter mammaledigheten hörde de här tjejerna av sig.

Bertrup skulle bli den sista länken i laget.

– Visst, hon hade haft några år borta från lagcurlingen. Men hon bedrev sin träning hela tiden. Det var inte alls så att hon låg på soffan. Hon väntade bara på rätt erbjudande.

Det skulle vara ett lag som siktade högt. Skellefteå, som tjejerna faktiskt tillhörde, var det laget.

Framgången kom. Det blev ett EM-guld 2010. Men den följdes av ett överraskande besked.

Stina Viktorsson skulle lägga av.

– Hon ville flytta till Stockholm och satsa på en civil karriär, minns Gullik Tjernström, Sigfridssons sambo.

Plötsligt fick Maria Prytz ihop det privata igen och hon fick bli den fjärde i konstellationen.

Men hur skulle den nu se ut? Skippern hade ju lagt av. Team Viktorsson var inte längre Team Viktorsson.

Ett bra beslut blir just bra för att det tas i lugn och ro. De fyra tjejerna tog bilen och åkte iväg.

– Jag vet att när de bestämde att de fyra skulle köra var inget självklart från början. De drog iväg någonstans i skogen, umgicks och diskuterade för att komma fram till hur det skulle se ut. Till någon stuga vid Höga Kusten tror jag. Och så har det sett ut sedan dess, berättar Gullik Tjernström.

Lag Sigfridsson. Så skulle det bli.

Maria Prytz som fjärde man, Nina Bertrup som tredje, Maria Wennerström som andra och som skipper Margaretha Sigfridsson.

– Jag är ju förstås part i målet. Men i min värld var Margaretha den vassaste skippern redan innan.

Med Sigfridsson som hjärna kom framgångarna omedelbart.

EM och VM gav ett brons, tre silver och ett guld mellan 2011 och 2013.

– Efter första turneringen ihop lämnade Stina Viktorsson en skön kommentar på Facebook. Hon frågade varför de inte gjort sig av med henne tidigare, säger Gullik Tjernström och skrattar.

Tidigt satte de målet: OS i Sotji, 2014.

– Det gick väldigt fort. De la ner själ och hjärta, hade en idé om vart de skulle. Men det var inte självklart kan jag säga, för den stora motståndaren har varit Anette Norberg. Det var det redan när de spelade för Stina Viktorsson.

Men suveräne Norberg la av med curlingen i höstas.

46 år gammal ville hon satsa på familjelivet. Hennes nya Karlstadlag var inte samma dominanter som hennes tidigare och de andra tjejerna satte en heltidssatsning mot OS 2018 som sitt stora mål.

Det mesta pekade mot att förbundskapten Peja Lindholm skulle ta ut Skellefteålaget till OS.

Så blev det också.

En stolt högstadielärare blickar tillbaka.

– Att låta taktikern Margaretha spela de första stenarna så att hon sedan kan koncentrera sig på att skippa och överlåta de avgörande stenarna till Maria som har den nödvändiga kylan är ju otroligt smart. Rent av revolutionerande, säger Leif Feldt.

Efter en knackig start tog de sig till final, mot Kanada.

Gullik Tjernström har följt turneringen med hjärtat i halsgropen.

– Curling är det värsta jag sett. I fotboll och hockey är det en tjurrusning, en fin passning och ett skott i krysset. Sedan kan man koppla av en stund. Men stenarna ligger där de ligger och det är konstant spännande i curling. När det är riktigt jävligt brukar jag gå och koka kaffe. När jag inte klarar av det alls stänger jag av tv:n.

Finalen slutade med en förlust, men Lag Sigfridsson lämnar Sotji med ett OS-silver.

Där hemma i Sundsvall fick livskamrater och sambos följa matchen på tv:n.

– Det har sitt pris att vara curlingman. Titta på snöskottningen till exempel. Någon måste ta hand om den och det är bara jag kvar, säger Gullik Tjernström och skrattar.

– Men helst av allt hade jag ju stått där när matchen var klar och bara kramat om henne.