Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Ett resonemang mer träffsäkert än nackskott

Åtskilliga dagar under sommaren har jag haft antingen en roller eller en pensel i handen.
Jag har renoverat några sovrum i mitt hus i Offerdal och samtidigt som jag hällt färg i tråget, preparerat sparboogien och gjort slut på rulle efter rulle av maskeringstejp har jag lyssnat på ljudböcker via en app i mobilen.

Annons

Inlästa är många böcker, både romaner och faktaböcker, omkring sex timmar, vilket gör att en ihärdig målare hinner med en bok per dag.

Lätt kommer man sedan att koppla ihop en specifik syssla eller ett helt rum med den bok man lyssnade på den dagen då man utförde lejonparten av arbetet där, har jag märkt.

Så är det för mig med mitt nyfixade gästrum.

Jag förknippar de nu skira, ljusrosa väggarna – körsbärsblom heter kulören – med rättegången mot den norska terroristen Anders Behring Breivik.

Det kan låta hemskt, men tvärtom: Medan jag målade lyssnade jag nämligen på försvarsadvokaten Geir Lippestads bok "Det vi kan stå för".

Lippestad blev världskänd som Breiviks huvudförsvarare under rättegången i Oslo, men boken är ingen skrytbok av en stjärnadvokat i rampljuset och innehåller heller inget ältande av de fruktansvärda brotten.

Istället är den ett stillsamt resonemang om vad det ytterst innebär att vara försvarsadvokat – och människa.

När Lippestad fick det där samtalet från den norska polisen dagen efter dåden och det framgick att den gripne terroristen önskade sig just honom som försvarare ville han spontant tacka nej, men ändrade sig när hans fru, som arbetar inom vården, sa att kirurger skrubbar in också för att operera och försöka rädda livet på massmördare, och undrade om han var advokat eller inte.

Han åtog sig alltså uppdraget, utifrån den bärande principen i en rättsstat, att den som anklagas för det värsta brottet har rätt till det bästa försvaret.

Och sedan tvivlade han igen, grubblade över om han var rätt person med rätt erfarenheter, över hur processen skulle påverka hans liv och möjligheten att umgås med dem han älskar, hur han skulle hantera den världsbild som Behring Breivik gav uttryck för och försökte dra in honom i, och om och när han skulle berätta att han själv var medlem i det norska Arbeiderpartiet, vars ungdomsförbunds aktiva drabbades av skotten på Utöya.

Lippestads berättelse handlar om att kunna känna avsky och obehag inför någons handlingar och samtidigt lägga sina egna känslor åt sidan för att fullfölja ett viktigt arbete – det är en berättelse värd att ta del av, kanske särskilt i tider av blixtrande Twitterstormar och krav på "nackskott" vid avslöjanden om dagispedofiler eller grava missförhållanden inom äldrevården, likväl som i den upptrappade politiska debatten.

Kortsiktigt försvarade Lippestad terroristen Breivik – men långsiktigt försvarade han människovärdet, det fundament på vilket ett öppet och demokratiskt samhälle vilar.

Mer sådant och vi kommer alla förhoppningsvis att kunna sova gott om nätterna, inte minst i nymålade gästrum.