Annons
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Experimentellt och finstämt på festival

Popaganda har en fint demokratisk affisch i år: det är samma storlek på typsnittet för alla akter, från popmastodonten Håkan Hellström som avslutar det hela på lördag kväll till de som öppnar allt på fredag förmiddag – lilla asmäktiga Systraskap.

Annons

Östersund/Umeå-duon gör rätt flippad musik: Sabina Wärme och Amanda Lindgren blandar stenhårda rytmer, klarinett, knorrande synth- effekter och lägger läskiga filter över rösterna.

Live ger de intrycket av att de själva upptäcker låten tillsammans med oss, det är genuint experimentella och utforskande i sin musik. Kanye West hade nog gillat Systraskap.

Taken by Trees skapar go stämning ett drygt dygn senare. Strandrytmerna skvalpar behagligt fram och tillbaka medan molnen sakta spricker. Victoria Bergsman ser rätt uttryckslös ut bakom stora solglasögon och sjunger lågintensivt (förvisso exakt som på skiva). Först tänker jag, trubbigt och innan hjärnan hunnit vrida och vända på det: "Fan, vad stel Bergsman är! Hon borde bjuda till!".

Men jag hade nog inte synat en man med samma manér. Hon ämnar inte behaga med något annat än musik, med sin röst. Det räcker bra så.

Sibille Attar, å andra sidan, underhåller med mer än sin fantastiska pop. Hon kommer ut i en vit morgonrock och solglasögon, viftar med en solfjäder och ger så mycket, slår outtröttligt på olika slags skällor och låter sin röst resa långt över Eriksdalsbadets utomhuspooler. Hon är också en mästare på korta, urcharmiga mellansnack (“Skål då! Det är saft.")

Jens Lekman blir lidande på grund av den aningen likriktade lineupen i år, med (i regel väldigt vit) pop pop pop så långt ögat/örat kan nå.

Det är en finstämd konsert, med Jens Lekmans fina låtar, fina band och fina mellansnack om Göteborg, Australien och kärlek. Men något inom mig kan inte hjälpa att känna: ännu mer pop, ännu mer stråkar, ännu mer människor som svassar försiktigt med händerna i luften. Ge mig en andningspaus!

En paus kommer, som tur är, mellan Jens Lekman och Hot Chip. Under Chloe Howl återhämtar jag mig strax utanför området med en tokgod franskvietnamesisk baguette från det utmärkta Bun Bun Truck.

Det är en viktig stund, visar det sig, för att rengöra paletten inför Hot Chip. Det de gör på scenen är så intensivt, musik för att fira livet. Jag önskar att Joe Goddard ska spela sin "Taking Over", sensommarens svanesång och en av årets allra största musikhändelser.

Men det räcker bra med Hot Chips nästan overkligt digra samling av starka låtar. Jag är nöjd där och går hemåt, mätt på konserter inför hela hösten.