Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Få fälls för jaktbrott: "Vi lever i ett laglöst land"

/
  • – Vi har jobbat hårt för att få en lagstiftning där de som råkar skjuta fel djur i samband med jakt ska få en mildare behandling än de som uppsåtligen begår brott, för vi vill ju att de ska våga anmäla sig, säger Andrew Sörensson. De uppstoppade rovdjuren som pryder polishusets ljushall är skjutna i samband med skyddsjakt.
  • Så här se statistiken ut - klicka på bilden så blir den större.
  • – De vanligaste anmälningarna vi får gäller älg och kommer under älgjakten. Sedan är det rovdjuren och främst björn där jägare anmäler sig själva eftersom de är osäkra på om de gjort rätt, säger Andrew Sörensson. När det gäller renodlad tjuvjakt är det sällsynt att någon anmäler.
  • Denna slagfälla har slagit ner över nacken på minst ett rovdjur. Märkena runt öppningen vittnar om dödskampen som följt.
  • – Den här är ett monster. När vi hittade den var den gillrad och agnad med älgkött, säger Andrew Sörensson när han visar en av de olagliga slagfällor som omhändertagits av polisen.

Bara en handfull av de jaktbrott som begås i länet anmäls till polisen och bara en bråkdel av dessa når domstol. De försvinnande få gärningsmän som döms i tingsrätten frias

sedan i hovrätten eller får påföljder som är långt mildare än vad lagen föreskriver. Brottsförebyggande rådet beskriver Sverige som laglöst land när det gäller tjuvjakt. Det är en beskrivning som både polis och åklagare har svårt att värja sig från.

Annons

Det är mars 2007, den varmaste vårvintern på över ett sekel. Snön har redan börjat smälta bort från Härjedalens fjällsluttningar och i Rogens naturreservat har barfläckarna börjat titta fram där det vanligtvis ligger metervis med snö den här tiden på året.

Det är just där. I det naturfagra gränslandet mellan skog och fjäll som länsstyrelsens naturbevakare gör upptäckten. I anslutning till ett skoterspår hittar de blod, tomhylsor och tussar av brunsvart päls som bara kan komma från järv.

Något kadaver går inte att hitta, men utifrån spåren råder det ändå inga tvivel om att ett grovt jaktbrott har begåtts på platsen. Järven är utrotningshotad, fridslyst och tycks dessutom ha jagats från skoter.

Polis kontaktas, åklagare kopplas in och en helikopter kommer omedelbart inflygande till platsen. Den tekniska undersökningen som görs visar att järven jagats framför skotern i flera timmar innan den körts över och sedan skjutits. I den frusna marken hittar man kulor från en revolver som matchar de hylsor som hittats i snön.

Stora resurser läggs på en snabb och effektiv utredning och förutsättningarna att hitta gärningsmannen tycks minst sagt vara goda. För det skoterspår som leder fram till brottsplatsen, det leder också därifrån. Rakt till en stuga där en man påträffas och i fickan på dennes skoteroverall hittar polisen revolverpatroner av samma sort som använts för att skjuta järven.

December 2009. Nästan två år efter att brottet begåtts tar tingsrätten upp målet. Miljöåklagare Christer B. Jarlås anser sig ha en sällsynt god bevisning i fallet och kräver ett strängt fängelsestraff, med tanke på att brottet är grovt och den grymhet som gärningsmannen visat.

Men det blir ingen fällande dom. Tingsrätten beslutar sig istället för att ogilla målet och mannen frias från alla misstankar.

Åklagarens bevisning faller på att det flera mil långa skoterspår som ledde från brottsplatsen korsades av andra skoterspår på ett ställe. Han och de naturbevakare som utfört spårningen två år tidigare lyckas inte övertyga rätten om att de bortom varje rimligt tvivel lyckats följa samma spår ut från spårkorsningen som de följde in.

Målet läggs ner och med det alla möjligheter att få fatt på den person som enligt lagtexten ska avtjäna ett fängelsestraff på upp till fyra år.

För åklagaren Christer B. Jarlås är Rogenfallet ett tydligt exempel på hur svårt det är att få någon fälld för tjuvjakt. Eller, om man vänder på det, hur lätt det är att komma undan med den.

– För alla som var på plats vid Rogen var det nog ingen tvekan om vad som hade hänt, men när det hamnar i en tingssal två år senare blir det mer teoretiskt, säger han och beskriver de dåliga odds som en åklagare har att jobba med när det gäller jaktbrott.

– Den allra största svårigheten är ju att upptäcka brotten eftersom de oftast begås på platser där folk inte rör sig. Tjuvjägarna har alltid vädret på sin sida och när man, som i det här fallet, påträffar en illegal jakt med riktigt goda förhållanden att utreda räcker inte ens det, säger Christer B. Jarlås.

Han anser att det är bra med höga beviskrav för brott med höga straffsatser. Men när det gäller jaktbrott blir konsekvensen att den som nekar till att ha begått ett brott i stort sett inte kan dömas för det.

– I en av de rovdjursutredningar som gjorts på senare år står det att den illegala jakten ligger bortom myndigheternas kontroll. Det är ett ganska anmärkningsvärt konstaterande i en statlig utredning, säger Christer B. Jarlås.

Hans känsla av maktlöshet har fog för sig. När Brottsförebyggande rådet, BRÅ, beslutade sig för att genomlysa rättsläget för den illegala jakten på rovdjur för fem år sedan kom de fram till följande slutsats:

"Den illegala jakten är omfattande samtidigt som försvinnande få gärningspersoner hamnar inför domstol. I fråga om illegal jakt kan det närmast uppfattas som att vi lever i ett laglöst land."

– Andelen fall där man lyckas binda person till brott ligger på promillenivå och de få som döms får påföljder som i stort sett alltid ligger på lägsta nivån på straffskalan, säger Johanna Hagstedt. Hon var en av de utredare som arbetade med att ta fram rapporten för fem år sedan och det är en period av sitt yrkesliv som hon sent kommer att glömma.

– Det är så mycket politik i det här. Man börjar prata om rovdjur men hamnar i en debatt om landsbygdspolitik. Att postkontoret stänger och om motsättningen mellan Stockholm och landsbygden.

I rapporten konstateras det att åklagare och poliser har en besvärlig arbetssituation när det gäller jaktbrott. Ovilja att vittna, hot och sabotage mot utredningar hör till vardagen och hur samtalsklimatet är runt rovdjursfrågorna var något som utredarna själva fick uppleva.

– Det var väldigt många som tyckte att det var positivt att vi utredde saken eftersom ingen hade gjort det tidigare. Men det fanns också individer bland djurägare och jägare som inte var så positiva och vi fick en del uppvaktning, säger hon.

När rapporten var klar konstaterade den att det är jägarna, markägarna och renskötarna som bär det huvudsakliga ansvaret för den illegala jakt på rovdjur som finns i Sverige.

För att få bukt med den uppmanade BRÅ organisationerna som företräder dessa grupper att börja isolera personerna som begår brotten. Staten uppmuntrades å sin sida att bli mer lyhörd och tillmötesgående i sin rovdjurspolitik. För även om många av de mytbildningar som florerar bland rovdjursmotståndare saknar vetenskaplig grund, enligt utredningen, så skulle lite eftergifter ändå kunna förvandla potentiella brottslingar till brottsbekämpare.

– Det är mycket känslor runt det här och helt olika verkligheter som möts. Men om myndigheterna visar att de vill lyssna och vara tillmötesgående, då gör det i sin tur att folk blir mer toleranta gentemot de regler som finns. Det var en av de slutsatser vi drog, säger Johanna Hagstedt.

Rapporten kom med flera konkreta förslag på hur myndigheterna skulle kunna få bukt med brottsligheten och under åren som följt så har flera av dem genomförts.

På det nationella planet har regelverket runt skyddsjakt blivit förenklat, för att den som behöver försvara sina tamdjur ska veta precis vad som gäller. Samtidigt har förberedelse och försök till jaktbrott har blivit kriminaliserat och de tekniska undersökningarna förfinade. I Jämtland har polisen och länsstyrelsen börjat samarbeta i långt högre grad än de gjorde tidigare och alla utredningar sköts nu i Östersund för att poliserna på de orter som brotten anmäls ska slippa lojalitetskonflikter och trakasserier.

Men har det blivit bättre? Inte nämnvärt, om man ser till statistiken.

Året innan domen föll i Rogenmålet blev en man i Östjämtland friad för att, med hjälp av en pinne, ha slagit ihjäl en kungsörn som vaktade ett slaget vilt. Mannen nekade till att ha dödat djuret med flit och friades av tingsrätten. I slutet av 2010 dömdes en man från Stockholms län till böter i tingsrätten efter att ha skjutit en björnhona och hennes unge under en jakt i Härjedalen. Mannen överklagade domen till hovrätten och blev friad där eftersom åklagaren inte kunde bevisa att mannen begått brottet med vilje.

När två män i ett sällsynt fall blev dömda för grovt jaktbrott i fjol, för att ha jagat älg från skoter i Västjämtland, så var det efter att en av dem erkänt brottet. Påföljden blev skyddstillsyn och samhällstjänst trots att minimistraffet för grovt jaktbrott är satt till sex månaders fängelse.

Utöver dessa fall finns en stor mängd brott som aldrig ens nått domstolen eftersom de inte gått att knyta till någon gärningsman och ett ännu större mörkertal som inte ens kommer till polisens kännedom.

Andrew Sörensson jobbar sedan många år tillbaka med att utreda jaktbrott i Jämtlands län. Han upplever att länets myndigheter har vässat sig väsentligt under de senare åren och rent av blivit till något av ett nationellt föredöme.

Men trots det effektiviserade samarbetet med länsstyrelsen, de förbättrade brottsplatsundersökningarna och de snabbare utredningarna är det fortfarande sällsynt att konstaterade brott leder till fällande domar.

– På senare tid har vi hittat allt fler enbenta örnar och trebenta lodjur och det är alarmerande. Vi hittar fällor och förladdningar från hagelpatroner under kungsörnsbon, men inget av det går att leda i bevisning. Bara i år har vi skickat in fem upphittade kungsörnar till laboratoriet, varav tre visat sig vara skjutna, säger Andrew Sörensson.

Även järv och lodjur tycks försvinna i oförminskad takt inom länets gränser. Den lilla vargstam som finns får rennäringen skyddsjaga vid behov och nästan alla djur som myndigheterna obducerat i de fallen, bär skador som vittnar om att det inte är första gången de jagats. Många av fällorna som länsstyrelsens naturbevakare hittar ute i skog och mark är inte bara olagliga. De är även välanvända.

2007 kallade BRÅ Sverige för ett laglöst land när det gäller tjuvjakt. Fem år och en lång rad åtgärder senare tycks situationen i hög grad vara oförändrad. Kanske beroende på att polisutredningarna fortfarande saknar en beståndsdel som är helt central i vanliga rättsfall och ofta avgörande för utgången av dem – vittnen.

– Det finns aldrig några vittnen när det gäller illegal jakt, förutom de som upptäckt brottsplatserna och det är oftast länsstyrelsens naturbevakare. Om jag kunde önska något vore det att de som känner till brott förstår att deras vittnesmål behövs och att de kan vara anonyma när de pratar med polisen, säger Andrew Sörensson.

Annons