Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Fascinerande Tudorhistoria i modern språkdräkt

Hilary Mantel: Wolf Hall (Weyler förlag)

Översättning: Jesper Högström

Annons

Det tycks som om eftervärlden inte kan få nog av huset Tudor. Den engelske kungen Henrik VIII (1491–1547) och hans sex hustrur upphör aldrig att fascinera, och litteraturen om denna period i historien måste fylla hela bibliotek vid det här laget. Vad kan väl egentligen finnas kvar att berätta?

Fast det är förstås inte enbart vad man skriver utan också hur man gör det, som är nyckeln. Hilary Mantel har vunnit Storbritanniens mest prestigefyllda priser för de två första delarna i trilogin om kung Henrik och hans tid (den tredje delen arbetar hon på just nu), och många kritiker påstår att hon förnyat själva den historiska romanen.

I centrum står Thomas Cromwell, en jurist från ytterst enkla förhållanden, som i en tid när härkomsten betyder allt har lyckats stiga i graderna tack vare sin skarpa hjärna. Sonen till en försupen smed blir till slut kungens närmaste man – där kan man snacka om klassresa.

När kungen vill ogiltigförklara äktenskapet med drottning Katarina av Aragonien för att kunna gifta sig med Anne Boleyn, inleds en flera år lång process som slutar med att England bryter med påven och den katolska kyrkan. Kungen blir den nya engelska kyrkans överhuvud, och med Anne Boleyn hoppas han få den manliga arvinge som han så väl behöver.

Det engelska inbördeskriget är fortfarande i färskt minne, och huset Tudors anspråk på tronen är inte självklart. Manliga arvingar skulle underlätta väldigt mycket.

Hela handlingen i den här 648 sidor tjocka boken berättas i presens (utom i vissa tillbakablickar), vilket gör att man får en väldigt tydlig känsla av "nu", trots att vi befinner oss omkring 480 år bort. Vi vet mycket väl hur det kommer att gå för kardinal Wolsey när han misslyckas med att upplösa äktenskapet, vi vet vad som kommer att hända med Anne Boleyn. Ändå biter man på naglarna ibland.

Det är inte helt lätt att hänga med alla gånger, folk kommer och går utan att presenteras särskilt ingående, eftersom de i sin tid och sitt sammanhang förstås är alldeles självklara. Personförteckningen i början var i alla fall för mig helt nödvändig. Thomas Cromwell är dessutom ett sådant epicentrum för boken att han ofta kallas bara "han", vilket blir lite förvirrande ibland.

Jesper Högström har gjort ett fantastiskt jobb med översättningen, men det är Hilary Mantels förtjänst att språket känns så modernt och levande. Det är varken dammigt eller ansträngt utan rakt och enkelt.

Det är fascinerande att följa alla förvecklingar i en tid när lagar, makt och konstitution bokstavligen utgjordes av levande människor i form av präster, hertigar och kungar. Ett förfluget ord vid fel tillfälle kan resultera i en dödsdom för vem som helst.

Det som kanske känns svårast för en modern läsare att helt begripa, är den kristna kyrkans oerhörda makt och inflytande. Gud är inte något man tror på eller inte, det är fullständigt självklart att han finns, och skärselden, helvetet och Djävulen själv är inga påhitt utan realiteter.

Reformationen sveper genom Europa, men den som översätter Bibeln till engelska får räkna med att brännas levande. Samma för den som äger dokument med Guds ord på det egna språket.

Jakten på arvingar var förstås huvudorsaken till varför Henrik gifte sig sex gånger. Ändå fick han bara en son, Edvard VI. Hans mor, Jane Seymour, den tredje hustrun, dog några dagar efter förlossningen, och Edvard själv blev inte äldre än 15 år.

Det är onekligen en ödets ironi att Henrik VIII, trots sex äktenskap, efterträddes av två döttrar: Maria I ("Bloody Mary") och Elisabet I. Den senare satt för övrigt på tronen i 45 år och är i alla fall i mina ögon en större ikon än sin far.

Men dit är det långt kvar när "Wolf Hall" slutar. Då har Thomas Cromwell lyckats med sitt svåra uppdrag och landets drottning heter Anne Boleyn.

Ridån kan gå upp för akt två.