Annons
Vidare till op.se
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Fel av EU att lägga sig i svensk rovdjurspolitik

Vargfrågan är som ett minfält. Ingen vet var det briserar härnäst. I veckan detonerade det igen då Svenska Jägare­förbundet gick ut på DN ­Debatt under parollen: ”Nu återstår bara konflikt om de svenska varg­arna”.

Jägareförbundet anklagar nu öppet miljöorganisationerna för att köra över landsbygden och regeringen för att ha gett efter för EU:s överstatlighet. Vilket man kan ha förståelse för.

Vargen är det svenska rovdjur som väcker starkast känslor. Den var på randen till utrotning under 1970-talet. Nu finns totalt cirka 200 vargar i landet.

Men detta har inte skett problemfritt, för den vargdebatt som samtidigt följt i spåren, har många gånger varit allt annat än civiliserad.

Ett konfliktområde där stad står mot landsbygd och olika naturintressen ställs mot varandra, har gjort det svårt att få gehör för logiska argument och kompromisser.

När EU-kommissionen nu också blandat sig i svensk rovdjurpolitik och i princip stoppat licensjakt på varg, har det gått för långt.

Roten till denna inbladning är ett EU-direktiv som talar om samma förordningar i nordiska skogar såväl som i södra Europa. Direktivet är orimligt och borde ha reformerats för länge sen.

Den svenska rovdjurspolitiken har dessutom varit relativt framgångsrik. Tjuvjakten har drastiskt minskat enligt siffror från Världsnaturfonden. För licensjakten på varg har medfört en ökad förståelse och acceptans för rovdjurpolitiken. Framför allt där människor lever med varg in på knuten. Vargpopulationen har då successivt kunnat öka under kontrollerade former.

De flesta är också positivt inställda till en genetisk förstärkning av vargstammen i Sverige. Hur många vargar som sedan behövs för en livskraftig stam på sikt, tvistats det däremot om. Men på det stora hela har det ändå gått åt rätt håll.

Därför är det olyckligt att Sverige inte får behålla självbestämmandet över rovdjurspolitiken. Att beslut som rimligen borde ligga på lokal nivå flyttas till Bryssel är oacceptabelt. Detta område borde EU hålla sig långt borta ifrån.

Då behövs att ansvariga politiker orkar stå upp och vara tydlig. Tyvärr har miljöminister Andreas Carlgrens (C) villrådiga dubbelspel i vargfrågan bara förvärrat situationen.

Att försöka vara alla till lags samtidigt, fungerar inte. Det skapar bara en massa otydlighet och leder till ogenomtänkta åtgärder. Bättring krävs.

Till sist: Det finns inget motsatsförhållande mellan en livskraftig vargstam och att värna människors villkor för att kunna bo och verka på landsbygden.

Den insikten måste alla vargdebattens inblandade parter komma till, och det rätt snart.