Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Fel politruk fick jobbet att styra kommissionen

Till ljudet av mullrande applåder valde EU-parlamentet att gå en oroande framtid till mötes. I Bryssel knöts en ohelig pakt mellan konservativa, socialdemokrater och liberaler. Motivet var att i all välmening stänga ute politiska extremister från beslutsfattandet. Men valet av ny ordförande för den mäktiga EU-kommissionen innebär också ytterligare steg mot ett Europas förenta stater.

Annons

EU:s nya makthavare heter Jean-Claude Juncker och är Luxemburgs forne premiärminister. Han är en federalist av rang och arkitekten bakom Europas största bekymmer – EMU. Det finns alltså anledning att oroa sig över att EU nu ska utveckla sig mot ett Europas förenta stater. Och oron splittrar Europa.

Juncker var inte ett självklart val. Inledningsvis backades han upp av Tyskland och europeiska kristdemokrater. Andra länder som Storbritannien var mer tveksamma där Juncker beskrivits som Europas farligaste man. Kritikerna ansåg att unionen måste vara eftertänksam och släppa tillbaka makt till medlemsländerna. Valet av Juncker skulle skicka motstridiga signaler.

Dessvärre stod tillslut Storbritanniens David Cameron som förlorare i maktkampen mot Tysklands Angela Merkel. Följden kan bli att Storbritannien lämnar EU efter en folkomröstning.

Det börjar bli allt vanligare att Tyskland får som man vill, i allt från trontillsättning till ekonomisk politik. Men Angela Merkel och övriga som backade upp Jean-Claude Juncker och hans dröm om en europeisk superstat har anledning att blicka tillbaka och lära av historien.

Genom historiens gång har det nämligen visat sig att små öppna stater vunnit över centralstyrda stormakter.

Det som i ekonomisk historia kommit att kallas Europas framgångssaga bygger på att vi haft en mångfald av länder som genom historien valt olika vägar. På kort sikt har det funnits vinnare och förlorare bland ländernas experimentvilja i hur ett land ska styras. Men på lång sikt har Europa som kontinent vunnit på det. Stater lär sig av varandra i allt från maktfördelning till ekonomiska regelverk.

En mångfald av stater har visat sig främja reformer på samma sätt som konsumenter stått som vinnare när flera aktörer på en marknad tävlar om att sälja samma produkt.

Därför är ett Europa stöpt i samma form fel väg att gå. På sikt hotar det vår konkurrenskraft i tider där den behövs som allra mest.

Ett sista hopp om motvikt till stormaktsbygget står till Storbritanniens hot om att lämna unionen. Förhoppningsvis är den nya Juncker-kommissionen lyhörd inför signalerna från den brittiska ön. Vi får därmed fem år av europeisk storpolitik där maktförhållandena står still. Makt varken tillförs eller dras ifrån unionen.

Men på sikt måste makt återföras till medlemländerna. Den Europeiska unionen borde koncentrera sitt engagemang till färre områden som kräver ett internationellt ansvarstagande. Frågor som unionen skapades för att underlätta; som handel och fri rörlighet. Men också nya utmaningar som säkerhetspolitik och miljö.