Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Feminism är politisk kamp – ingen finslips till valsöndagen

Annons

Ingen med några som helst känselspröt ute i samhället kan ha blivit särskilt förvånad när Feministiskt initiativ gick urstarkt ur Europaparlamentsvalet i maj och toppnamnet Soraya Post tog en plats.

Ingen – utom de andra politiska partierna, tycks det.

Trots en långvarigt bubblande, bitvis fräsande jämställdhetsdebatt i sociala medier, trots tidigare politiskt ointresserade människors vallfärdande till Gudrun Schymans homepartys, trots artistelitens skiva till förmån för Fi, trots mångmiljonbelopp nerplöjda i strategi- och kampanjdokument, trots supervalår och trots opinionsundersökningar en masse var det som om övriga partier inte tog den här feministiska vågen på riktigt allvar förrän de till slut kastades in i försommaren med en ny, djup bekymmersrynka mellan ögonbrynen.

"Mänskliga rättigheter? Lika villkor för kvinnor och män? Kvinnofrid? Bryr folk sig om det gamla möget?", tycks fler än en partiledare ha tänkt. "Och mitt gäng som just lärt in käcka ramsor om jobben, jobben, jobben" ...

Redan några dagar före Europaparlamentsvalet tvingades Annie Lööf hasta till Agendas studio för att diskutera jämställdhetsbonus och nej till kvotering, Stefan Löfven försöker numera förklara sig vara feminist i nästan vartenda tal utan att staka sig och Fredrik Reinfeldt ... nåja, på en direkt fråga svarade han i alla fall att han var för ... människor. Något åt det hållet. (Puh. Oavsett parti hade det ju varit förbannat otäckt med en statsminister som var emot människor, det måste jag säga).

Och i veckan slog Jan Björklund till.

Eller, ja. Nej. Jag vet inte.

Har ni sett den? Affischen alltså?

Det är emot mina principer att sparka på den som ligger, men jag kan säga så mycket som att den lämpar sig väl för både satir och lokalrevy.

Den består av en bild på en småleende Björklund klädd i kavaj och slips och just under hakan har han texten "feminism utan socialism".

Först trodde jag att det var min surfplatta som skurit bort något slags konkret förslag i nederkant men icke – jag har scrollat och fullskärmat flera gånger.

Det finns inget mer.

Och det är inte "utan socialism" jag hakar upp mig på, utan "feminism".

Som om feminism var en stämpel, ungefär som en svan eller ett grönt nyckelhål, som man trycka dit i kanten som ett extra försäljningsargument på en vara utan att specificera innehållet, eller en accessoar, en ny slips, ett halsband.

Det luktar lite … fem-i-tvåragg, kan man kanske säga.

För feminism är inte en stämpel, en produkt, en säljpitch.

Feminism är inte ens en, vet vi som kallar oss feminister.

Feminism är flera rörelser, ideologier, uppfattningar – men med kampen för lika värde och lika villkor för alla som grund.

Hur det går för Feministiskt initiativ i valet i september visar sig, men när alla partier nu säger sig vara feministiska återstår för oss väljare som vill rösta för ett jämställt samhälle att göra lackmustest.

Kan kandidaterna inte komma med konkreta svar på frågor om hur mäns våld mot kvinnor ska stoppas, hur osakliga löneskillnader ska suddas ut eller hur sexism och trakasserier på grund av kön eller sexuell läggning ska förhindras finns risk att politikern ifråga tror att "feminism" bara är en trevlig slips att hänga på när det ska vara fint. Lite som Björklunds kampanjstrateger verkar ha tänkt med den där affischen då.