Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Femtio år sedan John F Kennedy mördades

Läs Kickis krönika om konspirationsteorier.

Annons

Femtio år har gått sedan John F Kennedy mördades i Dallas, Texas. Den amerikanske presidenten sköts ihjäl 22 november 1963 när han satt i en öppen bil i en långsam kortege, och i samma sekund startade konspirationsteorierna:

Det kan inte ha varit en enda skytt som fällde alla skott. Det kan inte ha varit en liten skit som Lee Harvey Oswald som ensam låg bakom. Det måste vara CIA eller militärindustrin. Eller Hollywood. Kommunisterna. Ku Klux Klan. Exilkubaner. Maffian. Utomjordiska varelser med flygande tefat.

För det är ju så det känns när dessa meningslösa dåd inträffar som sätter stopp för karismatiska personer med lysande karriärer – det kan inte ha varit en gammal alkis och knarkis som Christer Pettersson som mördade Olof Palme 1986, och om det ändå var han som utförde själva dådet måste det vara andra, mörkare och starkare krafter, som agerade i bakgrunden.

Det blir kanske inte en meningsfullare död, men ändå en som är lättare att acceptera.

När den vackra, populära men komplicerade prinsessan Diana dör i en biltunnel i Paris 1997, får det inte vara så enkelt som att bilens chaufför är påverkad av både alkohol och mediciner när han kör som en dåre för att skaka av sig paparazzifotograferna.

En älskad och beundrad person som rört många hjärtan får inte dö på ett så sjaskigt sätt, det förringar på något sätt hennes liv och gärning. Bättre då att tro att det engelska kungahuset låg bakom. Eller Hollywood, kommunisterna och utomjordingar i flygande tefat.

Själv levde jag länge i villfarelsen att jag mindes John F Kennedys död, men eftersom jag bara var sju månader gammal när han mördades 1963 var ju det en omöjlighet.

Så småningom insåg jag att jag blandat ihop bröderna – det var Robert F Kennedys mord 1968 jag mindes. Den svartvita tv-bilden där Kennedy ligger på rygg med höger arm uppsträckt och knuten näve gick rakt in i mitt 5-åriga medvetande och slog rot där.

Två mördade bröder, en bror som dog hjältedöden i andra världskriget och en syster som dog i en flygplansolycka – visst var "Amerikas enda kungligheter" vackra, begåvade och driftiga, men de tycktes också drabbade av det som fick namnet Kennedy-förbannelsen. Kanske spelade den lika stor roll den där novemberdagen i Dallas som Lee Harvey Oswald? Det var Ödet helt enkelt. Och så blir döden enklare att förklara.

John F Kennedy var en legendar redan i sin livstid, och myten kring honom växer fortfarande. Böckerna om honom och hans tid i Vita huset kommer i en aldrig sinande ström, inte minst nu när 50 år har gått. Flera av dem står hemma i min bokhylla.

Han var en ung president, bara 46 år gammal när han dog, med en ung familj: änkan Jackie var 34 år, dottern Caroline 6 och lille John junior bara 3.

De stod för hoppet om framtiden, en bättre morgondag och känslan av att allt tycktes möjligt. Men så föll ridån, och den magiska tid i Vita huset som Jackie Kennedy efteråt gav namnet Camelot var över.

Jackie Kennedy var en modeikon som pratade franska flytande. Hon dyrkades som en filmstjärna, och många gånger lyste strålglansen starkare kring henne än presidenten.

Vid ett berömt besök i Paris 1961 inledde John F Kennedy ett tal med att säga: "Jag tror inte det är helt opassande att jag presenterar mig själv ... Jag är mannen som följde med Jacqueline Kennedy till Paris, och jag har trivts med det."

Den här helgen befinner jag mig själv i Paris, totalt ignorerad av parisare och amerikanska presidenter. Men jag höjer en skål för John F Kennedy, för hoppet om framtiden, en bättre morgondag och känslan av allt tycks vara möjligt.