Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Filips liv började 17 veckor för tidigt

Filip kom till världen en natt i januari för två år sedan. Han föddes 17 veckor för tidigt och vägde lika lite som ett smörpaket.

Trots den tuffa starten vann han kampen om sitt liv.

Annons

Snön yrde den där natten då allt var kaos. Therese Friberg och Ola Sandström skulle bli föräldrar i slutet av april. Men nu var det 6 januari och barnmorskan hade just sagt att "Ni kommer att föda i natt".

Klockan 03:34 föddes en pojke som var det finaste och minsta barnet de någonsin sett. Han vägde 550 gram och var 31,5 centimeter lång. Han fördes direkt till ett annat rum men efter ett tag fick de nyblivna föräldrarna träffa honom.

– Filip tog några egna andetag när han ut och när jag la fingret i hans hand då knep han ihop så himla hårt. Då kände jag att han ville leva, berättar Therese.

Det skulle komma att dröja nio dagar innan de fick hålla sitt barn för första gången.

I Umeå var det snöstorm så sjukhuspersonalen som skulle åka till Östersund för att hämta Filip blev försenade. Deras flyg fick först inte lyfta och när planet skulle landa på Frösön fälldes inte landningsstället ut. När sedan Filip och transportkuvösen skulle lastas i helikoptern för att flygas till Umeå fanns det bara plats för antingen Therese eller Ola. De valde att åka tillsammans så sju timmar efter förlossningen körde de chockade bilen själva mot Umeå och deras son.

I Umeå fick de veta att överlevnadschansen för Filip beräknades till 50 procent. Nu började kampen.

På köksbordet i radhuset i Brunflo, ligger många bilder på Filip från hans första tid i livet. Han är så liten och det är svårt att föreställa sig att pojken som nu dansar omkring i vardagsrummet är samma pojke som på bilden.

Tiden i Umeå beskriver Ola och Therese som en känslomässig berg och dalbana mellan hopp och förtvivlan.

– För mig kändes det som att drunkna, jag kom upp till ytan och fick lite luft men sedan åkte jag ner under ytan igen, berättar Therese.

– Men vi tänkte hela tiden också att så länge han kämpar, kämpar vi, säger Ola.

Efter två veckor i respirator öppnade Filip ögonen för första gången. Therese visar en bild på när hon för första gången satt känguru med Filip. Närheten och värmen från henne gjorde att de kunde skruva ner syrgasen till Filip.

När Filip var ett dygn gammal fick han en stor hjärnblödning.

– Jag tänkte att nu får vi nog planera begravningen, säger Ola.

Läkarna var inte optimistiska efter hjärnblödningen. Om Filip överhuvudtaget skulle överleva var sannolikheten stor att han skulle drabbas av något större betydande men som blindhet, dövhet eller CP-skador.

Men allt ser bra ut för Filip. Han lärde sig att gå innan han fyllde två år och inget tyder på att något är fel.

En majdag för två år sedan fick familjen äntligen komma hem, efter 136 dagar på sjukhus i Östersund och Umeå.

Ola och Therese fick gå en hjärt- och lungräddningskurs innan hemgången eftersom Filip ofta slutade att andas.

– Jag var orolig men han andades hela tiden efter att vi kom hem, säger Therese.

Ace Wilder spelas högt i vardagsrummet och Filip dansar, eller så är han i byrålådan och letar något. Eller så drar han mamma i håret och skrattar högt. Han ska snart gå till förskolan. Den där lilla killen har växt upp och fortsätter utforska sitt liv.

– Filip är ett levande bevis på hur bra det kan gå. Han föddes på gränsen mellan död och liv i vecka 23, han har haft tre hjärnblödningar, han har opererat hjärtat och opererat in en shunt och nu är han som vilket annat barn som helst. Läkarna säger att han är ett mirakel och jag kan bara hålla med berättar, Ola.

– I Umeå sa de att vi inte skulle räkna med att han blir en ny Björn Ferry med tanke på hans omogna lungor, men det var då. Nu säger läkaren i Östersund att kanske blir han det, säger Therese och skrattar.