Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Finns det ingen vilja, finns det inga möjligheter

/
  • Norrmannen Leif Ove Andsnes är en pianisti världsklass. Tänk att få höra honom spela iÖstersund! En nåd att stilla bedja om.

Finns det ingen riktig vilja finns det naturligtvis heller inga möjligheter.
Därför finns det ingen anständig konserthall här, och ingen lär vi få.

Annons

Kommer ni ihåg Gerald Ford? Vicepresidenten som efterträdde Richard "Watergate" Nixon som amerikansk president 1974? Han var inte särskilt fiffig utan har gått till eftervärlden som mannen som inte kunde gå och tugga tuggummi samtidigt.

I den evighetslånga tvekampen mellan könen påstås ibland att Ford var precis som de flesta män, det vill säga begåvad med ytterst svag simultankapacitet. Evidensen för den tesen verkar oklar, däremot vet jag med bestämdhet att jag i fredags förra veckan fick uppleva en man med grym simultanförmåga.

Jag var för all del inte ensam: Vi var cirka 1 600 personer som satt i stora salen i Oslos konserthus och lyssnade till Det Norske Kammarorkester och pianisten Leif Ove Andsnes.

[Innan jag går vidare känner jag att måste få rabbla upp några i sammanhanget adekvata adjektiv så att jag inte glömmer bort dem: Briljant, lysande, strålande, superb samt enastående!]

Andsnes är inte bara en ytterst begåvad pianist utan även en lyhörd och dramatisk dirigent. Vardera sysslan är i sig krävande, men Leif Ove Andsnes visade sig kunna utföra bägge uppdragen – samtidigt. Ser ni vad jag skriver? Karln dirigerade från pianopallen!

Varken Mozart eller Beethoven var för svårt för norrmannen, som så fort han kunde lyfta åtminstone en hand från klaviaturen dirigerade kammarorkestern. Om bägge händerna krävdes på pianot använde han ögonbryn, axlar och inlevelsefullt minspel – jag vet, eftersom jag satt bakom orkestern på podiet (där kören normalt är placerad) och andäktigt kunde följa Andsnes arbete. Om jag inte minns alldeles galet fanns inte ett enda notark i närheten av pianot. Allt fanns i huvudet.

 Det Norske Kammarorkester har en konstnärlig ledare som heter Terje Tönnesen. Han är violinist i världsklass och är förstås orkesterns konsertmästare. Även han kan gå och tugga tuggummi samtidigt, eftersom han ledde orkestern under ett verk av Prokofiev samtidigt som han spelade så att hartsen yrde kring felan.

 När jag hunnit smälta den fantastiska konserten slår det mig att Östersund är som Gerald Ford. Östersund kan tydligen inte kämpa för både kultur och idrott samtidigt, utan väljer idrotten. Och det handlar inte bara om pengar. Finns det ingen riktig vilja finns det naturligtvis heller inga möjligheter. Därför finns det ingen anständig konserthall här, och ingen lär vi få.

Men de fria marknadskrafterna då? Varför gör inte de något? Hallå, Maths O Sundqvist, du har ju faktiskt studerat sång på Birka! Visst skulle det sitta fint med en hall som klarar av dina brösttoner? Och borde inte gänget bakom Storsjöyran sikta mot permanentare estrader än sådana som genast monteras ned när festen är slut?

Människan kan inte leva av bröd allena. Och vad ska vi med en välmotionerad hjärtmuskel till om själen har förtvinat?!

Mer läsning

Annons