Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Fisk i sikte!

Just nu är det högsäsong för vaktfisket i Idsjön.
– Det har det varit så här års i säkert tusen år, säger Lennart Adamsson.

Annons

Man räknar nämligen med att vaktfisket bedrevs här redan på 1100-talet.
Den äldsta nämnda urkunden som nämner fisket är från 1324 då fisket tillhörde ärkestiftet.
Det går till så att siken vandrar till sin lekplats i Idsjön. Då måste de passera under ett 70 meter långt bryggverk som spärrar av sjön.
Mellan de timrade stenkistorna som bryggan vilar på sticks smågranar ned i vattnet med toppen nedåt.
– Den 12 oktober högg vi 25-30 granar och spikade fast dem vid bryggan, säger Lennart Adamsson.
Granruskorna tar sig siken lätt igenom i sin iver att nå de grunda lekplatserna bland stenarna.
Färdiglekta vill de ta sig förbi bryggan och ut i Idsjön och Gimån igen.
Men så lätt går det inte.
– De är ömma i buken efter leken och vill inte tränga sig i genom granen, förklarar Lennart Adamsson.
I stället söker sig siken mot den enda öppningen under bryggan.
Nåja, det bara tycks vara fritt fram.
Här sitter nämligen en not, en sju meter lång nätpåse som fisken simmar in i på väg mot vidare vatten.
Och denna dag står Lennart Adamsson med sonen Jesper och hivar upp noten när den är lagom fylld.
Fisket sker i gryning och skymning under sex höstveckor. Denna morgon hamnar 30-35 kilo på bryggan.
– Det går nog sex på kilot, säger Lennart Adamsson om storleken.
Under bryggan är noten uppspänd med två störar. På botten ligger en bit avtäljt timmer som lyser vitt.
I det skumma ljuset syns när fisken är på väg in i noten över siktskidan, som stockbiten kallas.
Två armar håller ut lugnskidan som ligger i vattenytan och dämpar krusningarna och gör sikten än bättre.
När noten är lagom full förs störarna ihop så notöppningen stängs. Sedan lyfts nätsäcken upp på bryggan och töms vartefter.
Ärkebiskopen Olov Björnsson överlät 1324 fisket till kyrkoherdebostället i Brunflo mot en avgift på 80 ekorrskinn som skulle betalas vart tredje år.
På 1700-talet anlades byn Gimdalen och 1757 övergick fisket till byamännen.
De delade på fisket och fisken i förhållande till hur mycket skatt var och en av gårdarna var ålagda att betala.
Än i dag är det Gimdalens samfällighet som äger bryggor, vakthus och omgivande skog. Och vakten vid bryggan går runt i turordning.
– Jag var med farsan och fiskade från att jag var liten. Nu är pojken med mig, säger Lennart Adamsson.
Arvet att fiska här sträcker sig egentligen längre än tusen år tillbaka och är äldre än vaktfisket.
Här finns stenåldersboplatser och kvartsavslag efter redskapstillverkning längs stränderna.
På ömse sidor av sjön finns gravfält från tidig järnålder. Och bland övriga fiskare finns utter, mink och fiskgjuse.

Anders Lundin

Fiskeredaktör