Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Flyttade – innan det var för sent

För några år sedan köpte jag och min fru en lägenhet i Norges oljehuvudstad, Stavanger.

Annons

Marknaden var het, priserna gick upp, helst skulle vi ha köpt igår, och imorgon var det definitivt for sent. Aggressiva budrundor var vardagsmat, bankerna kastade pengar efter potentiella köpare, och lockade med avdragsfria lån.

I Stavanger arbetar nästan alla med olja, med höga löner och bra säkerhet i sina jobb. Många är unga, och har inte hunnit bygga upp speciellt mycket kapital ännu. Riktiga drömkunder for bankerna med andra ord. En viss procent av köpesumman måste man dock lägga upp själv, men som tur är ställer ofta välvilliga arbetsgivare osjälviskt upp med billiga lån till sina anställda. Nu är den anställde verkligen knuten till sin arbetsplats, och månadskostnaderna stiger.

Törsten efter kredit stannar inte där. I en stad där girigheten verkligen fått löpa amok handlas allt på kredit. Bil, hytte, båt, semester, datorer och kläder, handla på kredit och baka sen in det i huslånet. Bostadsmarknaden går ju som en raket, inget att oroa sig för. Det är inte många Volvo 240 som rullar på Stavangers gator, de flesta bilarna är nya, fina suvar, och vanorna är dyra. Alla ska ha allt, nu på en gång. Och kanske har de rätt, det kanske är för sent imorgon.

En av mina kollegor satt och beklagade sig att han aldrig hade pengar kvar veckan innan lön. Så har jag också haft det, oftare än jag orkar tänka på, men den här kollegan har bara ett par år kvar till pension. Två bilar, båt, hytte och stort hus belånat till skorstenen. Han skyllde på dålig ordning, skakade på huvudet, och tog en tugga till av lunchmackan med brunost. Veckan efter berättade han att han skulle till banken for att låna mer pengar på sitt hus, hans fem år gamla Passat var nu för gammal.

Nu ska det sägas att det inte är alla som tänker på det sättet, det finns försiktiga generaler i Norge också, men stämningen i Stavanger är en nästan hysterisk konsumtion. Chefens 12-åring är van vid en resa till Thailand, och minst en till alperna varje år, i tillägg till stugan på landet med tillhörande båt. Varje gång en ny appleprodukt kommer ut tar de en långhelg i New York for att handla det allra senaste. Till skolan går han i Goretexkläder från Norröna till en kostnad av många tusen kronor.

Jag kan inte låta bli att undra vad som är en upplevelse för de ungarna när de är 18, 19, 20? Vad finns kvar att uppleva och upptäcka?

Så jag och min fru bestämde oss för att flytta, innan det var för sent. Vi sparade ihop pengar, sålde vår lägenhet, och berättade för våra vänner att vi flyttar till min frus hemstad La Paz, i Bolivia.

Bolivia är ett av Sydamerikas fattigaste länder, med otroligt låga levnadskostnader, och väldigt stora skillnader mellan de som har och de som inte har. Reaktionerna var mycket varierade, men en sak de flesta siade om var att det skulle bli svårt för en svensk att leva i ett land med så många fattiga människor. "Tänk vad hemskt" sa de "de har ju en jättekonstig syn på människor där, hur kan man tycka att det är okej med sådan fattigdom?"

Och visst har de rätt. Det slår mig redan på flygplatsen när vi landar. Killen som bar vårt bagage for 10 kronor har inte ens råd att köpa en av mina resväskor utan innehåll, jag skäms när jag tänker på mina dyra Björn Borg-kallingar som ligger i bagaget. Och det blir mer och mer tydligt ju mer jag ser. Skillnaderna är verkligen enorma, en hushållerska tjänar mindre än en genomsnittlig rik familj spenderar på mat varje månad, utbildning och sjukvård är ingen självklarhet, många kan inte ens läsa.

Här kan man inte undvika att se fattigdomen. Jag tänker på min kompis, han som klagade på människosynen i utvecklingsländer. Jag tänker på hans joggingskor som limmats ihop av en kines utan pensionsförsäkring, på hans skjorta från Bangladesh som sytts ihop av barnarbetare, på Iphonen i hans ficka som skruvats ihop av en man som skrivit på ett kontrakt där han lovat att inte ta livet av sig på grund av överarbete. Fattigdom på export, hemma i Skandinavien slipper vi se eländet.

Och jag är inte bättre än någon annan. "Vi köper saker vi inte behöver för pengar vi inte har för att imponera på folk vi inte gillar" var det någon som sa, och det stämmer bra på mig.

När vi sålde vår lägenhet blev jag skuldfri för första gången på mycket länge, och friheten det ger mig är ovärderlig. Förhoppningsvis kan jag lära mig själv, och min dotter, att leva annorlunda. Kanske lära mig av grannen, som kom och hämtade den 15 år gamla heltäckningsmattan vi kastade ut ur lägenheten har i La Paz. "Åh, tar du med den till soptippen" tror jag att jag frågade på min knackiga spanska. Han tittade bara på mig lite konstigt, och min fru förklarade att han ska använda den i sitt hus.

Lektion1: Bakläxa.