Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Folk ljög mig rakt upp i ansiktet

– Du har ju inte förändrats ett dugg. Du ser exakt likadan ut som då!
Folk ljög mig rakt upp i ansiktet och jag besvarade glatt komplimangerna.

Annons

Så träffades vi då till slut, vi som gick ut nian för 30 år sedan.

I flera veckor innan den stora klassfesten för flera hundra personer ägde rum i Vinterträdgården på Folkets hus här i Östersund, hade vi mejlat varandra och bedrivit detektivarbete på Facebook och StayFriends, internetsajterna som gör det möjligt att digitalt sträcka ut handen mot någon som man inte sett sedan 1979.

Kommer han? Kommer hon? Kommer du?

och jag gick till förfesten tillsammans med min gamla bästis. Säkrast så. Med bultande hjärtan hade vi först suttit hemma hos hennes föräldrar och målat naglarna, jämfört klänningar och skor.

– Kommer jag att orka gå i de här klackarna hela kvällen?

– Jo, det tror jag. Vi ska väl ändå mest sitta och prata ...

– Ser jag tjock ut? Ska jag prova att linda håret under hakan?

– Nu tar jag bort det här turkosa nagellaget, det blev fel ...

1) Att någon av klasskompisarna inte skulle känna igen mig utan att jag sa vem jag var.

2) Att någon av klasskompisarna över huvud taget inte skulle komma ihåg mig, även om jag sa vad jag hette som ogift och pekade på klasskortet från nian.

Som tur var infriades inte någon av mina farhågor, utan folk ljög mig i stället rakt upp i ansiktet och sa att jag var precis mig lik. Jag besvarade glatt komplimangerna och låtsades inte om gråa hår och veckade pannor.

Man kan väl säga så här, att ju bättre jag kände en person, desto mer sig lik var den. Alltså kan man säga att klass 9b från Parkskolan var klart snyggast och ungdomligast, medan folk från Stugun och Lugnvik såg ut som sina egna föräldrar eller rent utav gamla lärare.

Lugnvik utmärkte sig för övrigt som den skola som hade störst närvaroprocent på festen – ja, ja, någonting ska väl de vara bra på också, skrockade vi andra.

Av vänner som varit på sådana här fester tidigare, hade jag hört att alla snabbt ramlade in i sina gamla roller som de hade när de gick i skolan tillsammans.

Jag upplevde inget sådant för min egen del. Tvärtom. Det verkar i stället som att jag har aldrig har lämnat min roll – jag är fortfarande en person som babblar väldigt mycket och ska ha rätt hela tiden (vilket stackars Ralf fick erfara, men du kämpade duktigt emot).

i livet har varit på ett ställe där vi varit så många som var precis lika gamla (okej, det fanns väl några 62:or och 64:or på plats också, men de var få). Vem man än pratade med hade vi samma referenser: Tv-serier, filmer, poplåtar, böcker, klädmode – japp, alla mindes samma saker.

Vi pratade för övrigt försvinnande litet om nutiden. Pliktskyldigast redovisade vi familjeförhållanden (”ja, hon går ju i nian nu och ska välja till gymnasiet!”) och jobb, men sedan var det bara minnenas allé som gällde. Minns du syfröken! Tänk när B och M snodde hela godisförrådet på Pia närköp! Var du med när vi satt och drack hemma hos G före skoldansen?

på slottet hade även den här festen ett slut. Och när vi vaknade på söndagsmorgonen var vi inte längre 16 år. Bara i våra hjärtan.

 

 

Kicki är redigerare och krönikör på ÖP.

Hon tittar just nu på första säsongen av ”Arvingarna” på dvd. Den är still going strong!

Mer läsning

Annons