Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

För människan i tiden

Tre torsdagar i rad har jag bänkat mig framför teven för att följa programmet "Fittstim".

Annons

Det är sällan att jag blir upprörd över ett teveprogram, men den här gången blev jag riktigt arg.

När SVT för en gångs skull sänder ett program om feminism på bästa sändningstid blir det till PR för en programledare som tvekar om hon ägnade sig åt rätt saker i sin ungdom.

Det ska slätas över och försonas, hårda ord från förr ska bli till en varm kram framför kameran. Med en stor kikare spanar Olsson bakom buskar – mot fienden (mot framtiden?) – men ser intet.

Den hon helst av allt vill träffa befinner sig ständigt på annan ort (i en annan tid?) än hon själv. Och det handlar mycket om Belinda Olsson. Så fick ju programmet också heta "min kamp" – en rubrik som visat sig framgångsrik även i litteratursektorn.

En av seriens huvudfrågor var: "Har feminismen gått för långt, är det synd om männen?" Flera gånger sägs det att män är feminismens fiender. Programmet har helt misslyckats med att skilja individer från strukturer.

Samma sak som oftast händer i diskussioner om rasism – jag tänker på P1:s Debatt som sändes i söndags och Faje Ganis exempel hur han sökte ett jobb med två identiska ansökningar men två olika namn, dels hans eget och så ett som lät svensk. Gissa vem som blev kallad till intervju.

Medan Sveriges mediefeminister lattar vidare på Södermalm finns de konkreta problemen kvar ute i landet. Och för att lösa dessa behöver vi inte hitta en ny slogan hos en PR-strateg på Östermalm.

Tyvärr är ju slagordet "Hela lönen – halva makten" fortfarande lika aktuellt. Det fina med det är att det är inkluderande, inte exkluderande. Det kan appliceras på alla människor oavsett kön, klass och etnicitet.

Det Sverige och feminismen behöver är solidaritet.

Självklart ska feminister också tillåtas att driva sina olika frågor. Utan att för den skull behöva jämföras med en Hydra (som Petra Östergren gjorde i del 3).

För visst känns det olustigt att sätta ett likhetstecken mellan feminism och ett monster med giftig andedräkt som spred död runtomkring sig och till slut dräptes av en man?

Programmet var som en road- eller rälsmovie genom Sveriges storstäder och södra landshalva. Resten av Sverige låg i medieskugga som så ofta.

Men än så länge har SVT ansvar för hela Sverige. Att vara feminist i glesbygden är inte alltid samma sak som att vara feminist i storstaden.

Efter sista programmet kunde tittarna chatta med Belinda Olsson. Jag skrev fyra olika inlägg där jag efterlyste en undersökning av feminismen i glesbygden, men inget kom med.

Redan 2009 skrev jag en roman om detta. Jag ska inte ägna mig åt smygreklam och nämna titeln.

Jag vet inte hur många gånger vi hörde programledaren säga sitt namn och nämna titeln på boken hon medverkade i. Ibland trodde jag nästan att jag tittade på TV4 istället.

Det är inte din kamp som borde ha skildrats av SVT, Belinda Olsson, utan vår. För Sverige i tiden, som du sa i avslutningen.

Men det kanske kommer en säsong 2 som utspelar sig i norra Sverige?