Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

För småpratets mästare är alla människor intressanta

Han är en mästare på småprat och att få ovana människor att slappna av i radiosamtalen. Efter 24 år på Sveriges Radio Jämtland är sändningsstudion något av Leif Landins andra hem. Där sitter han i direktsändning fyra timmar per dag, fyra dagar i veckan. Förutom att vara en välkänd radioröst är han också en populär vigselförrättare. Mellan fyra ögon berättar han hur det faktiskt känns efter fyra timmars direktsändning och om varför han funderar på att sluta som vigselförrättare.

Annons

Det är lätt att tro att Leif Landin alltid jobbat på Sveriges Radio Jämtland, men i själva verket började han sitt yrkesliv inom sjukvården. Han utbildade sig till undersköterska på 1970-talet och efter några år på jobbet blev han fackligt aktiv på heltid och invald i styrelsen för Kommunal. Under de åren sysslade han med förhandlingar, försäkringsfrågor och studieinformation, en bra skola för att lära sig prata inför människor. När den tvärfackliga Närradion startade i slutet av 1970-talet fick han erbjudande att vara med och tyckte det skulle vara roligt att prova. Grunderna i hantverket fick han åka på kurs och lära sig; bandspelar-, klipp- och intervjuteknik. I samma veva startade också Östersunds Turistradio på sommaren och gänget som lärt sig när-radio fick frågan om att vara med och jobba med den.

Men Närradion lades ned och Leif blev handplockad till Folksam, där han jobbade som försäkrings - tjänsteman i tre år.

– Då kände jag saknad efter radion och gick upp till Radio Jämtland på Litsvägen och sade att jag gärna skulle hoppa in om det gick. Jag fick möjlighet att göra en timmes program, "I huvudet på ...", och tydligen föll det i god jord. Jag fick bland annat börja sända morgonprogram på måndagarna. Samtidigt fick jag en halvtidstjänst på LT:s taltidning. Då jobbade jag kvällar på LT och på radion på dagarna, ungefär 150 procent. När barnen kom gick det inte och jag fick så småningom fast tjänst på radion.

Nu sitter du här och har jobbat på radion i 24 år. Blev det som du tänkt?

– På alla jobb kan man väl bli trött då och då. Men när jag sitter i sändning är det ungefär som en teaterföreställning, även om man är hur trött som helst ska det inte höras i radion. The show must go on. Då gäller det att försöka göra bra radio, det ska vara underhållande och roligt att ha som sällskap. Och det är fortfarande lika roligt att sitta i sändning.

Du är ju småpratets mästare i radio. Är det något du lärt dig eller är du sådan?

– Jag har ju alltid haft lätt för att prata och en del har jag nog ärvt från min mamma. Hon var bra på att göra vardagliga händelser till målande och spännande historier. Men det är klart att man också lärt sig genom åren. Min inställning är att alla människor är intressanta och har upplevelser och historier att dela med sig av. Det som krävs är att man är lyhörd och verkligen lyssnar koncentrerat på vad personen säger och inte bara fokuserar på nästa fråga.

Blir du aldrig trött på din egen röst?

– Jo, visst blir jag det. Privat kan jag bli lite rädd för att folk ska bli lite less på att jag alltid är den som sätter igång och pratar när det känns lite trögt i umgänget. Jag har också lite lätt att ta över och det är ju egentligen inte fint att göra så.

Du sitter i sändning fyra timmar varje dag, från måndag till och med torsdag. Hur känner man sig efter ett sådant pass?

– När det har varit väldigt intensivt kan det kännas nästan hett i huvudet och att det gungar lite, det är väl ett varningstecken kanske. Arbetsdagen är inte heller slut bara för att sändningen är det, ofta är det möten och jag måste också förbereda inför nästa dag. Då kommer ofta tröttheten och den beror naturligtvis på att man suttit så länge i direktsändning. När jag kommer hem har jag sällan något behov av att träffa folk utan tycker det är skönt att få vara för mig själv. Hemma kan jag nog upplevas som lite butter och smågrinig, men det handlar mer om att jag måste skärma av. Man måste ha en återhämtning för att orka.

Det låter tufft. Vad är det som gör att du ändå vill gå hit dag efter dag och sända radio?

– Kontakten med lyssnarna, det tycker jag är roligt. Att få dem att slappna av och berätta något. Kanske har de bara tänkt ringa och svara på en fråga, men kan man då skapa kontakt och locka ur dem något intressant då mår jag gott.

Du blir aldrig mållös?

– Nej, det skulle i så fall vara om någon är otrevlig eller till exempel rasistisk, men det är ju vår uppgift att se till att gränserna hålls. Många tror att det är särskild personal som tar emot samtalen, men det gör vi själva när musiken går. En del undrar varför vi har så mycket musik när vi vill få människor att prata, men det är helt enkelt nödvändigt för att vi ska hinna med.

Vilken är den vanligaste frågan du får från lyssnare som träffar dig?

– Är det så här du ser ut! Ja, tyvärr, brukar jag svara. Man får leva med att bli igenkänd och att människor vill prata radio, som ju alla har en uppfattning om. Det är både på gott och ont.

Om du fick obegränsat med tid och resurser att göra radio, vad skulle du vilja göra då?

– Åka ut till alla byar, träffa människor och göra radio därifrån. Jag skulle också satsa på en särskild radiokanal för dem som är över 50 år, med bred musik av en typ som inte ingår naturligt i dagens musikflöde. Det finns ett behov av en mogen P4 vid sidan av den yngre P4-kanalen. Jag önskar att det skulle gå att genomföra, men det blir nog inte innan jag själv är pensionär.

2010 blev du rubrikernas man. Du höll på att kvävas av en brödbit i Strömsund och hamnade på löpsedlarna. Och du blev uppmärksammad för att du inte fick bli vigselförrättare. Varför ville du bli det?

– Det har med min fackliga bakgrund och arbetet med försäkringar att göra. Man har ett bättre skydd om det händer något om man är gift. Även om man inte vill vigas kyrkligt så bör man vigas borgerligt anser jag. Men jag var inte tillräckligt kvalificerad, eftersom reglerna hade skärpts det året. För mig spelade det inte så stor roll, men det blev väldiga reaktioner. Det uppmärksammades i medierna och beslutet ifrågasattes. Efter en vecka ringde en jurist och bad mig ansöka igen. Ärendet skulle tas upp på nytt. Så blev det och jag fick ett förordnande som vigselförrättare på fyra år. Det går ut nu i april.

Under åren har du blivit en av de populäraste, men funderar ändå på att lägga av. Varför?

– Det är jätteroligt med populariteten, men i och med att jag också måste tacka nej till många får jag så dåligt samvete. Det värsta är att säga nej om det är någon jag har anknytning till.

Hur många vigslar förrättar du per år?

– Tio kanske, fler kan jag inte ta på mig. De flesta är på sommaren när jag har semester. Det tar ju en del tid med resor och förberedelser eftersom man vill ge dem som gifter sig ett vackert minne. När man väl är på plats är det hjärtknipande. Att se paret i ögonen, läsa något och se hur berörda de blir är underbart. Tyvärr är det väl det som man rider på när det gäller ersättningen. Drömmen är att den vore så bra att man skulle kunna avsätta tid mer regelbundet, då skulle jag inte tveka att fortsätta. Men jag har inte bestämt mig än.

Artikeln är tidigare publicerad i 100% Östersund

--------------------

Aktuell: Populär radioröst och vigselförrättare. Funderar just nu om han ska fortsätta som vigselförrättare efter att hans förordnande går ut i april.

Ålder: 57 år.

Familj: Hustru Stina, tre barn och två hundar.

Bor: Odensala.

Bakgrund: Född och uppvuxen i Ytterån. Gick vårdlinjen och utbildade sig till undersköterska. Började jobba inom vården 1976 och hade tjänsten kvar till 1987. Jobbade fackligt och även med administration under perioden. Genom det fackliga arbetet började han jobba med närradio och det ledde så småningom fram till jobb på Radio Jämtland 1990. Då låg radiostationen på Litsvägen, men flyttade till nya radiohuset 1995.

Förebild: Ulf Elving. Inte när han ledde svensk-toppen, utan när han jobbade mer journalistiskt. Han kan vara hur frän som helst, men han är aldrig otrevlig.

Bästa egenskaper: Empati och att jag försöker se och behandla alla lika. Jag tycker att det är viktigt med alla människors lika värde och försöker leva efter det.

Sämsta egenskaper: Jag är morgonsur och lite slarvig när det gäller dokumentation. Jag kan också vara tjurig så in i helsicke, men det kan ju också vara en bra egenskap att inte ge sig.

Drivkraft: Nyfikenheten. Jag har träffat många spännande människor genom åren och eftersom alla människor har en egen historia att berätta blir det aldrig trist.

Älskar: Min familj. Det är den största rikedom man kan ha.

Avskyr: Hjärtlösa och egoistiska människor.

Rädd för: Inget jag kommer på.

Lyssnar på: Jag har en bred musiksmak, men lyssnar gärna på klassisk musik.

Tittar på: Filmer, jag är filmfreak och älskar gamla svenska långfilmer.

Läser: Varje dag. Jag har alltid 4–5 böcker på gång och läser deckare, biografier och romaner.

Okänd talang: Virkning och krokning, det lärde jag mig av min mamma.

Längtar efter i livet: Att få vara frisk och kunna njuta av den dag man är friherre (pensionär) tillsammans med min hustru.