Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Författare med insyn i maktens korridorer

Visst känns det i plånboken när elräkningen kommer. Men priset för dem som tvångsförflyttades när dammarna till de stora älvarna byggdes var ännu högre.

Annons

Birger Ekerlid kommer i dag ut med boken "De tvångsförflyttade" – en roman om hur människor i norr drabbats av vattenkraftsutbyggnaden, gruvboomen, och om de konflikter som tvångsförflyttningen av nordsamer innebar.

Mellan 4 ögon berättar han att alltid vetat att han skulle skriva den här boken. Ända sedan han som 12-åring var med när hans morfar och mormor lastade båten med allt de ägde och åkte över sjön en sista gång innan hemmet lades under vatten.

Boken "De tvångsförflyttade" är sista delen i en trilogi. Hade du bestämt dig från början att det skulle bli tre böcker?

– Jag skrev faktiskt det i förordet till första delen, "Fattiga som de voro". Det jag hade i tankarna då var att skriva om följderna av vattenkraftsutbyggnaden i en speciell dalgång. Dämningsgränsen var 20 meter och stora delar lades under vatten, vilket även påverkade fisket. 10 procent av jord och skog försvann inom dåvarande Tärna kommun. Det är en fråga som följt mig i hela mitt liv och som jag alltid har vetat att jag en gång skulle skriva om.

Var ligger den där dalgången?

– Fyra mil sydväst om Tärnaby. Den heter Björkvattsdalen och där bodde min mormor och morfar. De blev tvångsförflyttade 1960 i samband med att ett väldigt stort regleringsmagasin skapades. Själva flytten gick över sjön dagarna före jul. Jag var 12 år och såg hur det lilla bohag som fanns först lastades på båten och sedan över på en lastbil och vi åkte in till Tärnaby. I den nya bostaden fanns både elektriskt ljus och rinnande vatten, de tog steget från självhushåll till det moderna konsumtionssamhället inom loppet av några timmar.

– Så redan som barn kände jag av den förtvivlan och vånda som fanns bland folket där. Då bodde ungefär 150 personer i dalgången.

Vattenkraftsutbyggnaden fick stora konsekvenser för många människor. Skulle man avstått från den?

– Det är en fråga jag brottas med och som jag tror väldigt många där uppe också brottades med. För vissa kunde det ju också innebära nya möjligheter, men min slutsats är att de som drabbades fick betala ett väldigt högt pris. På den tiden var de drabbade människorna väldigt utelämnade åt sin egen förtvivlan. Jag tror också att det skulle vara helt omöjligt att göra ett så stort ingrepp i dag, rent miljö-mässigt.

Men man gör det ju i andra länder?

– Ja, men när den här dalgången byggdes ut fanns det ingen debatt, det fick ingen uppmärksamhet. Några år efter, i slutet av 1960-talet, kom debatten om Vindelälven och då orsakade planerna på utbyggnad stor politisk debatt. (Lokala och nationella älvräddare bidrog till att älven aldrig exploaterades).

Du tar också upp gruvnäringen i din bok.

– Nu planeras en stor nickelgruva i Björkvattsdalen. Det finns tre nickelfyndigheter inom området och oron i dag gäller hur det kommer att påverka bland annat vattenflödet, som står i förbindelse med Umeälven och kan påverka vattenförsörjningen ända ner till kusten. Det finns gruvor i närheten som redan i dag är miljökatastrofer. Men det finns en motståndsgrupp Stoppa gruvan i Rönnbäcken och det finns många som reagerar mot gruvboomen på många ställen i Lappland.

Du kallar boken en roman om svensk kolonialism i Sameland. Vilka är kolonisatörerna?

– I fallet med gruvorna är det utländska exploatörer. Men man brukar också prata om en inre kolonisation och då är det egentligen Sverige som är kolonialmakten. Den har stått för en okänslig överkörning av framför allt rennäringens intressen. Det här området är till exempel klassat som riksintresse för rennäringen. Men så fort det blev planer på gruvbrytning klassades det också som riksintresse för gruvnäringen. Och regeringen fattade ett beslut som säger att gruvnäringen är viktigare än rennäringen. Det är den typen av många små beslut som hela tiden försvårar för de ursprungliga näringarna i det här området.

Man kan ju inte skylla allt på den här regeringen. Många av besluten har väl fattats av socialdemokraterna som du tillhör?

– När det gäller vattenkraft- en tror jag att det fanns en utvecklingsoptimism som medförde att man blev blind för den negativa följdverkningarna. I dag ser jag tyvärr samma mönster och jag är besviken på socialdemokraterna. Egentligen är jag besviken på alla partier i riksdagen, utom på Miljöpartiet och Vänsterpartiet. De är kritiska mot många av de prospekteringar som pågår.

Måste inte saker och ting förändras för att samhället ska utvecklas? Den frågan ställs i boken. Vad är ditt svar?

– Det är klart att det måste förändras och vi behöver också metallerna. Men man är inte tillräckligt lyhörd för de behov och opinioner som finns, det är väldigt tydligt i det här fallet. Man vill bygga en gruva i ett känsligt fjällområde som har stor betydelse för rennäringen. De enda man betecknar som sakägare är samebyn och de fastigheter som finns i området, befolkningen i övrigt är inte hörda. Jag är för förändringar, men de måste ske i nära samråd med lokalbefolkningen.

Tror du att en bok kan förändra något?

– Nej, inte ensam. Min avsikt har varit att lyfta fram följderna av en företeelse som varit väldigt okänd hittills. Jag tror inte folk vet vilka följder det fick när man byggde vattenmagasinen. Och det gäller i ännu högre grad tvångsförflyttningarna av nordsamer. Jag vill lyfta fram det i ljuset, men sedan får var och en dra sina egna slutsatser. Det handlar om både moraliska problem och problem som uppstår i ett samhällsbygge.

– Det paradoxala är att både min morfar och morbror sedan försörjde sig på att jobba åt Vattenfall, det gav ju jobb. Men i dag ger det inte jobb åt så många. Så frågan är hur man ska kombinera exploatering med en långsiktigt hållbar utveckling.