Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Författartalanger som lär av varandra

Utan att överdriva kan man säga att det var två skrivartalanger som möttes på Östersunds bibliotek på onsdagen.
Det ena är redan utgiven romanförfattare – och den andra står kanske på första steget mot ett genombrott.

Annons

Det blev 14-åriga Selma Mispelaere från Frösön som tog hem förstapriset i bibliotekens skrivartävling 2014. Årets tema var "Skog", och målgruppen var ungdomar mellan 12–16 år bosatta i Jämtlands län. Prisutdelare var bland andra Offerdalsbördiga författaren Elin Olofsson, som just nu turnerar med sin andra roman "Till flickorna i sjön". Elin och de övriga jurymedlemmarna fick sätta klorna i åtta spännande tävlingsbidrag, och till slut fastnade de alltså för Selma Mispelaere novell "Skogens själ".

Juryns motivering löd: "En driven och aktuell berättelse, där skogen blir ett levande väsen med egna tankar och känslor". Förstapriset i tävlingen bestod bland annat av en författarcoachning med just Elin Olofsson, men förhoppningen är att det ska bli ett utvecklande möte för båda.

– Det var många fantastiska berättelser som vi valde mellan i år, och jag gillade framför allt Selmas poetiska och lite magiska språk, och det vill jag absolut lära mig mer om, säger Elin Olofsson.

Pristagaren själv tog det hela med ro, och berättar hur hon fick idén till novellen "Skogens själ".

– Jag vistades ofta i skogen när jag var liten, det finns så många ljud där, och mycket att se. Jag försökte skriva något som jag trodde skulle vara uppskattat hos läsaren, och samtidigt utgå från mig själv, säger Selma Mispelaere.

Och just det visade sig alltså vara ett vinnande koncept!

Här nedan kan du läsa hela Selmas vinnande novell:

Skogens Själ av Selma Mispelaere

Höga träd med vida kronor, fuktig mark och rasslande löv i vinden, det var mitt hem. Det var här jag fanns och alltid funnits. Liv kom från mig och det gav mig min livskraft. Jag kunde uppfatta varje steg som rörde marken, jag kunde känna varje beröring på träden och vinden viskade allt som sades inom skogens gränser. Jag vilade just nu högt upp på en gren i ett av de äldsta träden, jag rörde vid trädstammen som också var min stam, den som gett mig liv och en uppgift. Uppgiften att vaka över skogen, medan årstiderna passerade och liv tynade bort för att sedan födas på nytt.

Det var en ljus dag, både från den skimrande solen som sipprade genom lövtäcket ovanför och från skogens grund, jag kunde känna det inom mig. Jag satt ännu en gång i den forna eken som jag blivit någorlunda fäst vid, den kändes välkomnande och trygg. En vindpust svepte förbi och löven rasslade ivrigt medan de berättade om något nytt, något främmande i den östra utkanten av skogen. Jag blev genast nyfiken och jag tog mig österut samtidigt som jag funderade på vad det kunde vara för något som fångat vindens uppmärksamhet.

Efter att ha följt den nya livskraften kom jag fram till en liten glänta. Jag höll mig i utkanten och spanade ut över den öppna gräsplätten. Jag kunde se en liten varelse röra sig i det gröna. Det verkade vara en människa, en väldigt liten hon-människa, knappast äldre än fyra år. Jag observerade hennes uppförande ett tag och konstaterade att hon inte var något hot mot skogen, men min allt växande nyfikenhet hindrade mig från att gå därifrån. Flickan rörde sig runt i gräset, medan hon fundersamt undersökte växter och föremål på marken. Under ett av sina försök att fånga en fjäril som flög runt ramlade hon omkull och jag kända en gnista av oro över att hon kanske gjort sig illa, men hon satt bara stilla ett tag, hon började varken gråta eller skrika, istället tittade hon fundersamt på sina jordiga händer. Hon rynkade omedvetet på pannan och det såg så lustigt ut att jag skrattade till, en låg fnysning som jag inte kunde hindra.

Plötsligt vände flickan sig mot mig som om hon såg att jag var där, hennes blick var genomträngande och jag blev alldeles stum. Jag studerade henne och hon studerade mig tillbaka. Jag försökte lyssna om skogen kunde förklara något om hur hon kunde se mig men den var lika tyst och stilla som den lilla flickan. Vi fortsatte att titta på varandra, båda två alltför förbryllade för att göra något annat, vi höll kontakten ända tills man hörde någon ropa på avstånd. ”Eva?” En äldre människa kom in i gläntan. Jag gissade att det var flickans mor. Modern tittade ner på sitt barn med bekymrad min. ”Här kan du inte vara alldeles själv, gumman. Kom. ”Hon plockade upp flickan som bara snabbt kastat en blick åt sin mor, men var nu återigen tillbaka till att iaktta mig, hur omöjligt det än kunde vara. Och när kvinnan bar bort henne från skogen, bort till där jag inte längre kunde känna hennes livskraft flöda, fortsatte hon att se efter mig. Våra ögon höll varandras blickar även om vi inte kunde se varandra mellan grenarna, ända tills hon och hennes mor steg utanför trädens gräns och kontakten var bruten.

Årstid efter årstid passerade utan någon större händelse i skogen. Jag patrullerade som alltid och var ständigt uppmärksam på vad vindarna sade. Men jag glömde aldrig den lilla flickan. Ibland besökte jag gläntan och ett fåtal gånger gick jag ända ut till kanten av skogen för att se ett enda hus stå omringat av skog, med undantag för fasaden som vätte mot en äng. Första gångerna jag kommit dit hade det stått tomt och jag hade med viss besvikenhet antagit att familjen –flickan –inte bodde där längre. Men under en varm sommardag hade jag under min patrullering runt östkanten hört skratt och rop från platsen där stugan stod. När jag kommit dit kunde jag se flickan, som nu var några år äldre springa runt i trädgården runt huset. Jag log smått för mig själv när jag tänkte på hur full av liv hon var och hur hon ett fåtal gånger stannat upp i det hon hållit på med för att blicka inåt skogen där jag stod, och att hon precis som för tre år sedan kunde se rakt in i mig, in i min själ.

Plötslig rädsla väckte mig ur min vila. Något hade dragit mig ur mitt fram tills nu fridfulla sinnesläge till en skräckinjagande känsla av fara. Allt var hett, marken, luften, träden. Jag såg mig om men kunde knappt se något genom den täta röken som täckte skogen. Det stack i min kropp och allting värkte. Jag skippade efter luft men det var ingen idé, jag andades med träden och just nu kunde de inte andas. Jag kunde känna hur jag blev allt svagare och hur smärtan i kroppen tilltog för varje träd som förkolnade. Eld lyste rött och hett överallt omkring mig. Jag skrek och föll till marken samtidigt som ett högt brak hördes och jag såg hur den gamla eken – mitt hem – föll med mig, eller jag med den, och jag insåg att det inte fanns något jag kunde göra. Det här var slutet, jag skulle dö. Jag försökte förtvivlat ta mig upp men det kändes som någon slet i mig, och snart skulle jag gå av. Jag hörde ett skrik, ett som inte var mitt eget. Eva. Fanns hon någonstans i skogen? Var hon i fara? Jag hade precis börjat resa mig upp när en ny våg av smärta vällde över mig, så stark att jag föll bakåt som om något slagit mig. Hela mitt väsen värkte och fastän jag visste att det var omöjligt kändes det som om jag skulle explodera. Men plötsligt upphörde smärtan. Jag kunde känna liv flöda genom mig och stiga uppåt, och precis innan allt slocknade kände jag mig fridfull, allt var bra.

Ett ljusklot lyfte från skogen och svävade bort mot samlingen av människor som stod flockade runt en brandbil. Det var bara den lilla flickan, Eva som kunde se ljusklotet. Hon tittade förundrat medan det långsamt färdades in i hennes bröst och ett ljussken omringade hela henne. Det varade inte länge men hon kände sig varm inombords efteråt, och på något sätt visste hon att det var skogens själ som nu levde inuti henne.