Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Förskolan måste fungera

Ibland läser man saker som man inte vet om man vill läsa.

Annons

Intervjun med pedagogen som säger att "Kvalitetstid är mitt västa ord", på OP.se är en sådan. Den ger en hjärtskärande ärlig bild från förskolans insida, av pedagogerna som vet att tryggheten är grundläggande, men inte kan garantera den. "Alla säger att förskolan är så bra för barnen. Men vad är bra?" frågar sig pedagogen i texten. Hennes ärlighet borde vara vägledande.

Barn som gått i förskolan klarar skolan bättre, barn från hem med tomma kylskåp kan få ett avgörande mål mat om dagen i förskolan. Men barnomsorgen skulle inte ha funnits om inte vuxna var tvungna att jobba. Att ha ett jobb och tjäna pengar är den chans man har att ta makten över sitt eget liv.

Ser man till andra länder i Europa är läget annorlunda. I Tyskland är politiken anpassad efter att barnen ska tas om hand i kärnfamiljen och konsekvensen blir att ensamstående inte kan jobba för att de inte har möjlighet att lämna bort barnen. Det ger också mer utsatta barn.

Hela 16 procent av barnen i de fattiga tyska hemmen har dålig hälsa, jämfört med 1 procent av barnen i de rikare familjerna. I Italien har hälften av familjerna bara ett barn, trots att de skulle vilja ha fler.

Det blir för stressigt när barnomsorgen är så dålig, i alla fall om kvinnorna också arbetar.

Regeln på den svenska arbetsmarknaden är den så kallade arbetslinjen: Ju mer man jobbar, desto mer lönsamt blir det – och så ska det svida att inte jobba alls. Men den så kallade "arbetslinjen" är både dyr och skakig. Inte minst för barnen, som får ta konsekvenserna både av föräldrarnas långa arbetsdagar och för fattigdomen som riskerar att drabba arbetslösa mammor och pappor.

Att ständigt behöva tacka nej när kompisarna ska göra saker för att det inte finns pengar i hushållskassan, är förödande för självkänslan.

Ekonomen Lars Calmfors, tidigare regeringens finanspolitiska expert, har kritiserat regeringen för tankeoredan kring arbetslinjen. Han skriver att argumentet för jobbskatteavdraget inte hänger ihop. Det ökar sysselsättningen, men försvårar de offentliga utgifternas finansiering.

Priset man får betala för jobben är alltså en urholkad välfärd (ändå fortsätter ledande politiker att hävda det motsatta). Frågan är om vi verkligen är beredda att betala det priset?

Vi skulle behöva mer ärliga diskussioner kring syftet med arbetslinjen och vilka dess baksidor är. Jag blir ännu mer övertygad om det när jag läser Rebecka Åhlund skriver i Amelia att hon passerar en lekplats där barnen leker att de är lite stressade. De speglar oss alltför väl.

Det mest nödvändiga är ju att lönen räcker till en grundläggande trygghet – och inte minst för barnens skull är det viktigt att tryggheten består i tider av arbetslöshet. Att låta jobbet vara allt är att lägga för mycket ansvar på jobbet: så kul är inget som en kan få betalt för att göra, som Åhlund skriver.

Men ska vi ha en arbetslinje, så måste förskolan fungera. Annars riskerar både vi, barnen och barnomsorgen att krackelera.