Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Förskoletexterna sprids som löss

Det är något med de här förskoletexterna som sprids som löss efter sommarlovet. Å ena sidan har det aldrig ställts så höga utbildningskrav på förskolelärare – å andra sidan hävdar förskollärarna att föräldrarna är bäst.

Annons

Den senaste texten är Sanna Claessons, nybliven mamma och förskollärare, insändare i ST: Förskolan är inte en plats för en ettåring – drygt 25 000 delningar i sociala medier. Längre tillbaka i tiden men på samma tema: Kvalitetstid är mitt värsta ord i ÖP – över 20 000 delningar.

I texterna blir förskollärarna sanningssägare från rum som vi aldrig kommer åt, och det slår an. Det är inte så konstigt. Nästan en halv miljon svenska barn är inskrivna i förskolan och jag hoppas att föräldrar som vill och har möjlighet att vara mer med sina barn, ser till att vara det.

Vad som är bäst beror emellertid på alternativen.

Barn formas främst av relationen till föräldrarna, det har förskollärarna rätt i. Men att mammor och pappor alltid i alla lägen är bäst för sina barn, stämmer nog inte. Ibland kan de ha fullt upp med sig själva, utan att det är självvalt. Jag växte upp med en stor saknad efter min mamma som led av den dödliga sjukdomen depression. Hon bodde ofta borta, ibland på sjukhus.

Således minns jag mina dagmammor rätt väl, mönstret på Ankis bruna linoleummatta, Birgittas doft och Cias varma blick en sen fredagseftermiddag när jag fick veta att jag inte skulle få träffa min mamma den helgen, trots att det var bestämt så.

Jag trodde att jag var unik, som i väldigt ensam, tills jag fick se siffror som pekar mot att 500 000 barn i Sverige lever med en missbrukande eller psykiskt sjuk förälder, det är 25 procent av alla barn, och lika många som är inskrivna i förskolan.

Jag önskar vartenda ett av de barnen en stark väv av bra relationer kring sig, och skriver gärna under på vartenda förskoleuppror som finns, för mindre barngrupper, för utbildade pedagoger, för högre lön. För allt som bidrar till att varje vuxen kan ta ansvar för de barn som för stunden finns i deras närhet.

Men varje förälder måste ges möjlighet att ta ansvar för sina barn på sitt sätt. Många behöver sina jobb för att funka som föräldrar, är man ensamstående är det ansvarsfullt att stå för försörjningen, och är man desperat, som min mamma var, kan det mest ansvarsfulla vara att se till att någon annan ser till barnen.

Ett som är säkert är dock att de barn som bäst behöver förskolan, är de som har minst att säga till om. Och att det ger oss alla ett extra ansvar för just dem.