Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Försoning är att gå vidare

Jag har låst, jag har låst upp och jag har hållit dörren på glänt. Det är allt.

Annons

Tänk om det är det allt handlar om: Försoning. Inte visste jag vad det kunde innebära och föra med sig, inte förrän jag blev vuxen nog att behöva bära min egen ryggsäck med för tung packning. Försoning låter så bra. Bara man kan försonas med sitt liv, sina misstag, de svek man utsatts för, de spillror man själv lämnat efter sig, de kärlekar som bleknat i sin egen ofullkomlighet, det outsinliga behovet av tröst som aldrig funnits eller givits.

Bara man kan försonas.

Sedan.

Men inte

Men det finns inget "bara" när det handlar om att förlåta och försonas med sitt öde och vilja gå vidare. Försoning är överkurs. Inget som man någonsin kommer i kontakt med i skolbänken, eller för delen i arbetslivet. Nej, för här är det ju att prestera som gäller. Men den goda nyheten är att man inte behöver prestera för att försonas. Försoning, såvitt jag begriper, handlar i stället om att ens tankar ska komma sams med magkänslan, så att man kan känna en sorts trygghet i sitt inre liv. Det ska vara slut med att förneka och förtränga. Fast det är ju allt annat än lätt. För det som försvårar alla goda föresatser är de där sura uppstötningarna i form av lång och svår bitterhet och ett entonigt ältande som förgiftar både magsäck och sinne. Försoning är inte att ge upp. Försoning är att gå vidare. Så tolkar jag det.

Bara man kan försonas.

Sedan.

Men inte än.

Jag tänker på försoningens kraft när jag läser Annika Östbergs bok "Se ljuset i det svarta". Hon var fängslad i nästan 30 år i USA för brott som hon inte begått, men varit delaktig i. Hon, om någon, vet hur det är att befinna sig på botten, och ändå kunna leva med det hemska som har hänt, men också med sin längtan efter frihet och försoning. Hon har övat sig i tacksamhet för alla små goda ting som ändå fanns, kanske en glipa av en solnedgång i fängelsemörkret.

Frihet fick hon till slut, och hon försonades med det instängda liv hon levt så länge, men också med vad den nya friheten kom att erbjuda. Här i Sverige fanns en annan sorts ensamhet som omslöt henne men också så klart stor glädje. Som att få en egen nyckel!

Hur har hon orkat kämpa?

Jag vet inte.

Jag vet bara att när pendeln slår och det är dags att bryta upp, ska jag göra det med ett betydligt lättare bagage. I tacksamhet för det jag fått, stort som smått. Då ska jag äntligen ha lärt mig hur man försonas med sig själv. Med livet och helst också med döden. Nyckeln kan förresten någon annan ta hand om. Jag har låst, jag har låst upp och jag har hållit dörren på glänt. Det är allt.

Bara man kan försonas.

Sedan.

Inte nu.

Men nu.