Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Frågan är om jag varit mer rätt som person. Någonsin.

Ni vet den där känslan när berg-och-dalbanan passerat krönet och man liksom slungas rakt nedåt. Medvetandet hinner inte med det som ögonen registrerar och det enda sätt kroppen kan reagera på är med en ljudligt vibrerande inandning.
Just den känslan drabbades jag av förra helgen.

Annons

Allt började med ett pling i mobilen. Förstrött knappade jag fram ett mms.

"Ser du var jag är?" undrade avsändaren. Bilden var det som obarmhärtigt slungade mig utför rälsen – och genom ett hål som ledde mig till en annan värld, en annan tid.

På en mikrosekund fick jag klart för mig att bilden var tagen på den anspråkslösa syltan Skindbuksen i Köpenhamns mer dansanta kvarter.

Där var vi, jag och kompisen, våren 1981. Och nu ändå, så där ... smack Skindbuksen!

Inte mycket av interiören har således förändrats på alla dessa år. Jag vill minnas att det var en söndagskväll när vi kom till Köpenhamn den där gången. Detta efter att grundligt studerat vad Prag och Östberlin hade att erbjuda, på andra sidan Järnridån.

Det visade sig vara en hel del.

Dagen innan hade vi spejat över Berlinmuren. Det var overkligt och mycket deprimerande.

Själv var jag redan från början försatt i djupaste melankoli, så här månaderna efter att John Lennon mördats.

Något anfrätta angjorde vi då den danska huvudstaden. På den där tiden orienterade man sig inte direkt genom Michelinguiden och utan att ha en aning om var vi hamnat stegade vi in på Skindbuksen.

Åren har onekligen gått och jag vill inte riktigt be min kompis beskriva hur gästerna är där numera. På något sätt är jag rädd för svaret.

1981 var det i alla fall ett ställe "where the ragged people go" som det heter i visan.

Flera såg ut som om de sovit i ytterkläderna mer än den senaste natten. Det var svettigt och orakat och med en karaktäristisk air av gammal fylla blandad med ny.

Ingen bevärdigade oss med en blick. Fast smørrebrøden var utsökta och Gammeldansken synnerligen vältempererad.

Ur högtalarna kom musik, men inte starkare än att sorlet då och då dränkte den. I ett anfall av vad som måste ha varit bristande självkritik satte jag mig vid pianot.

Jag hann knappt slå an en ton förrän högtalarmusiken stängdes av. Sorlet tvärdog. Hela stället riktade sin uppmärksamhet mot mig och pianot.

Givetvis blev det ett par väl valda Lennonnummer inför publikens andäktiga tystnad. Jag har nog aldrig spelat bättre än vad jag gjorde där och då. Frågan är om jag varit mer rätt som person. Någonsin. 

Jag kände mig som Karl Bertil Jonsson.

Det där ögonblicket har helt uppenbart levt kvar någonstans i mitt allt disigare medvetande och via ett mms väcktes det nu till liv igen. 33 år senare.

Jag vet alltså inte i vilken kondition gästerna på Skindbuksen är numera. Men om pianot står kvar ska jag nog ändå försöka ta reda på det någon gång.

Annons