Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Från Östersunds kommun är det ekande tyst

De senaste veckorna har jag träffat flera personer som försöker lösa situationen för utsatta människor i vår absoluta närhet. Sådana som faktiskt gör något. Som gör det som många av oss andra bara tänker att en borde ta tag i.

Annons

Men jag har även slagits av hur tafatta myndigheter och politiker är. De som är satta att företräda medborgarnas intressen och viljor.

Ängsmokyrkan i Torvalla och diakonen Katarina Montonen har tagit sig an en rumänsk familj på elva personer. Ordnat mark för en husvagn och hyr ut en del av kyrkan mot en symbolisk summa. Hon har fixat plats i förskola, grundskola och gymnasium för deras barn.

– Det är vår uppgift att gripa in. Men kommunen borde göra något också. Det kan inte vara någon överraskning att det finns tiggare på gatorna, sa hon, när hon konstaterade att de inte har möjlighet att hjälpa alla eller erbjuda långsiktiga lösningar.

Enkel praktisk hjälp. Gissar att de hittat inspirationen i de där orden om att vi kan, och kanske till och med bör, hjälpa vår nästa.

Sjukpensionären Karin Malmsten stötte på en höggravid bulgarisk kvinna, som är strandsatt i Östersund. Som i oktoberkylan övernattade, tillsammans med två män, i en liten bil vid Storsjöns strand. Hon jagade ikapp dem och la ut madrasser i vardagsrummet i sin tvårumslägenhet.

– Follow me, I have beds, som hon sa.

Efter fyra veckor har de nu flyttat vidare, men Karin Malmsten säger att hon blivit mormor och fått nya vänner.

Sen restaurangägaren Ibrahim Sekersöz och kökschefen Roberto Mirza i Strömsund. Som läste ÖP i måndags och genast hörde av sig och erbjöd jobb till den unga rumänska kvinnan, som ägnar dagarna åt att försöka få ihop pengar utanför en livsmedelsbutik i Östersund. Två dagar senare gick hon gå på sitt livs första jobbintervju.

– Om man har möjligheten ska man hjälpa till, sa Roberto Mirza, när jag frågade honom varför de kom med sitt erbjudande.

Men, när dessa vardagshjältar vänt sig till kommunen och andra myndigheter har det blivit kalla handen.

Karin Malmsten gjorde en orosanmälan till Östersunds kommun, för att hon oroade sig för hälsan hos det ofödda barnet och den höggravida kvinnan.

– Så småningom blev jag uppringd av en på sociala. Hon sa "Men de är väl inga missbrukare? Då har inte kommunen något med detta att göra.", berättade Karin Malmsten.

Det är något med tonläget i det svaret, som skaver.

I Göteborg har kommunen ordnat härbärgen, och i Umeå har kommunpolitikern Anna-Karin Sjölander (C) föreslagit en liknande lösning.

Men i Östersund är det ekande tyst.

Jag har under en veckas tid försökt få kontakt med Östersunds kommunalråd, Ann-Sofie Andersson (S). För att ställa några frågor om hur hon tänker kring att den öppna fattigdomen kommit närmare in på.

Om det är fråga som diskuteras i rådhuskorridorerna, överhuvudtaget? Jag har ringt, mejlat, sms:at och två gånger lämnat meddelande på hennes kontor.

Men hon har inte hört av sig.

Annons