Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Freakshowen Susan Boyle

Annons

i världen.

Ni vet hon den fula som kan sjunga.

Oj, hoppsan. Så kanske man inte får skriva.

Men jag vet ju att många tänker så.

Hela fenomenet Susan Boyle bygger nämligen på den vedertagna uppfattningen att det egentligen bara är vackra människor som kan bli framgångsrika.

Men ojsanojsan, så dyker det upp nån som faller utanför ramen när det gäller det fascistiska konceptet och plötsligt står folk upp och gråter i bänkarna.

Känslorna formligen sprutar ur oss. Folk skär sig i armarna av pur lycka. Kastar sig ut över sentimentalitetsstupet som panikslagna lämlar.

Varför, undrar jag?

är så anmärkningsvärt med att Susan Boyle kan sjunga?

Svara ärligt nu.

Är det för att hon är gammal? Är det för att hon är en okysst tant på 48 år? Är det för att hon inte är en klassisk skönhet?

Varför tycker du att det där youtubeklippet är så fascinerande?

Du blir glad och extatisk, det förstår jag.

Men varför?

Det lurar en hel del unkna värderingar bakom fascinationen för Susan Boyle.

Hennes talang som sångerska räcker nämligen inte. Den blir bara medial och värd att uppmärksamma när den kombineras med hennes – i populärkulturella sammanhang – oortodoxa framtoning.

Endast då duger hon. Och därmed blir den fantastiska Askungesagan bara en vanlig, förnedrande freakshow.

Vasa?

Är jag cynisk nu?

Nej, det är DU som är det, baby.

som inte bara kan titta på henne och konstatera: ”Bra sjunget!”, utan måste stå upp och grina och snörvla och kasta slängkyssar och tycka att värld en är ”god” när en sån (väg orden på guldvåg nu)... ”ovanlig” människa som Susan Boyle kan få komma fram i rampljuset.

Inte för att DU tycker att hon är särskilt ful och gammal men alla ANDRA som står upp och skriker hämningslöst inför det här gör det.

Inte du, men dom.

Usch, vad jag provocerar nu.

Var jag tvungen att peta på den där ballongen? Ja, det var jag.

den plötsliga personkulten runt den arbetslösa Blackburnbon är motbjudande.

Jag tycker att allas vår glädje inför Susan speglar nåt helt annat än tolerans och fördomsfrihet. Jag tycker att den klär av oss som den hjärntvättade fårskock vi är.

Cirkusen kring Susan Boyle är regisserad in i minsta detalj – tro inget annat – och den vädjar till våra allra sämsta sidor; vår gråtmilda, kvasihumanistiska sida som – storsint nog – tycker att även lytta och efterblivna ska få ha en plats i samhället, men kanske kan man ändå bygga det där boendet för utvecklingsstörda en bit bort från just vårt hus...?

Mer läsning

Annons