Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Fröken Julie 2.0 genom köttkvarnen

Av August Strindberg med Anna Pettersson på Storsjöteatern onsdag kväll

Annons

Om Strindberg skulle ha skrivit Fröken Julie i dag skulle huvudpersonen knappast fått tag på en gammaldags rakkniv, men kanske en mixerstav?

Åtminstone har Anna Pettersson använt en sådan när hon gått lös på Strindbergs mest spelade verk alla kategorier.

Hon gör köttfärs av hela anrättningen och bakar sedan om den till nya biffar, rykande och ångande.

Själv spelar hon samtliga tre roller, ofta i så ett likartat tonläge att man ofta måste vara på tå för att begripa vems repliken är.

Pjäsen är grundligt nedmald, dekonstruerad, självkommenterande och Pettersson kliver flera gånger ur gestaltningen för att låta regissören (hon själv) kommentera insatsen från skådespelaren (hon själv). Det är omtagningar och upprepningar, metateater.

Dessutom går kameramannen Fredrik Glahns runt och filmare henne ur olika vinklar, när det inte är loopar som snurrar eller hon själv som trycker i gång ljudeffekter.

Allt kan låta skruvat och manierat, men blir faktiskt effektivt och binds samman när hon avslutande frågar varför det just är Julie som ska dö och inte Jean?

I slutändan blir det en uppsättning som jag tror Strindberg skulle ha gillat, för i grunden är texten kvar, spänningen mellan Jeans lika underdåniga som översittande hanne vibrerar mot Julies överklassighet som vänds till självförakt och underkastelse.

Allt finns med och trots att jag gillar den naturalistiska teater hon uttryckligen vill mosa sönder, så fungerar denna hans klassiker också när Anna Pettersson uppdaterar den till 2.0. Och till det krävs talang.

Betyg: 5/5

Annons