Annons
Vidare till op.se
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Fullmatad konsthelg i Östersund - sex nya utställningar öppnar idag

Små akvareller och stora oljor eller blandtekniker, keramik och konceptkonst, serigrafier, monotypier och formgivning.

I helgen står det särskilt tydligt att Östersund är en ovanligt levande konststad, där sex gallerier idag har vernissage på nya utställningar. Bara att gratulera den konstintresserade publiken.

Fyra av de sex konstnärerna är lokala och för att börja med gästerna är Christina Langert den tveklöst mest experimentella eller konceptuella. 2010 års Härke-stipendiat är uppvuxen på västkusten och bor idag i Stockholm.

På Ahlbergshallen visar hon en sliten trädgårdssoffa intill några getingbon, insidan på ett demonterat träskåp, ett halvfärdigt parkettgolv samt ett avgjutet i silikon, samt en träsoffa fylld med rivna papper.

– Jag utforskar minnena av mänskligt liv i våra föremål. När man vänder ut insidan på ett skåp finns där fläckar och avlagringar, precis som på ett parkettgolv. Den gråslitna soffans struktur har blivit elementen i getingbona och soffan och pappren har samma ursprung.

"Rum/Mur" heter utställningen som utforskar våra förnimmelser av tingen, av hur vi uppfattar dem och vilka associationer de ger oss.

• På Drejeriet visar Steven Jones avskalad och japanskinfluerad keramik, bränd i vedeldade ugnar och med stramar former:

– Japansk keramik är grunden för det jag gör, utställningen ska vara som en haikudikt, väl genomarbetad och i balans.

Steven växte upp i Ohio i ett distrikt som han långt senare förstod är ett keramiskt bälte av hög klass. Själv siktade han på fysik, men Vietnamkriget ledde till vapenfri tjänst i Frankrike där han gick en utbildning i keramik:

– Sedan var jag fast. men keramiken är en sorts vetenskaplig upptäcktsfärd, man söker sig fram genom misstag och gör dem till tillgångar. Det år inte att bli fullärd, men man tar med sig sina erfarenheter.

• Det resonemanget påminner bitvis om hur resonemang hos Kåre Henriksson som nu ställer ut det senaste årets produktion på Galleri Remi, hans första separatutställning i stan på fyra år:

– Man har alltid en kompost av erfarenheter inom sig och vet aldrig riktigt när de kommer ut och i vilken form. Jag måla ofta väldigt långsamt och det kan vara gamla minnen som kommer upp eller så är det Storsjön som jag ser från ateljén. Man vet aldrig.

I en del verk återanvänder han tekniken från affischerna för Yran, man kan se Yoko Ono, Diana Ross eller Muhammad Ali skymta bakom färglagren.

Nyligen skrev hustrun Kajsa-Tuva en text i ÖP om att fika i San Miguel och Kåre visar här en bild från samma plats - fast tämligen olik den som hustrun gjorde från samma plats:

– Jag målar den långt efteråt, när den satt sig i komposten.

Innebär det att du hamnar i kreativa flöden?

– Absolut, det är dit man strävar hela tiden, lyckan är att få hamna där, när man känner självförtroende och vågar öppna sig och kasta sig ut och pröva nytt. När bilderna fungerar.

Bilderna han visar är både blandtekniker med collage, akryl, krita och även äggoljetempera:

– Jag är nog på väg in i en period där jag gör betydligt större dukar, men det är inget jag är färdig att visa ännu, det måste sätta sig först.

• Samma sak säger en av länets doldisar, som gärna jobbar just i stora format och utforskar sina motiv systematiskt.

Gert Amanius är uppvuxen i Stockholm, jobbade som konstnär i norska Verdal i tiotalet år innan han flyttade till den nedlagda bygdegården i Kövra 2007.

I det jättelika huset jobbar han med allt från porträtt och skulpturer till röda jättedukar med färgkaskader och nästan enfärgade oljedukar.

Men på Galleri Bolin visar han nu ett mycket stramt urval av de nästan enfärgade stora dukarna i böljande svart, blått eller möjligen rödgult, inbrutna med smala streck eller kilar.

– Jag vill bara ställa ut det jag verkligen kan stå för. Att jag experimenterar med andra uttryck är självklart, men är jag inte klar med dem finns ingen anledning att visa dem.

Men skulpturerna här ihop med de stora dukarna:

– Gubbarna och hästarna är ett anna sätt att uttrycka det som finns i målningarna, nämligen relationer.

Hurdå?

– Hästarna rör sig precis som vi i relation till varandra, en buffar på de andra två, som vänder sig bort eller håller sig för sig själva.

– Samma sak i målningarna, där finns stora enheter som skaver mot varandra, kilar sig fast eller sticker ut mot varandra. Det måleri jag visar handlar om relationer.

• Relationer sysslar också Östersundsfödda årebon Anna Cronheden med i sin utställning på Härke. Många minns hennes spektakulära kraftledningsstolpe i Åre, där hon anlitas flitigt för en rad uppdrag, allt från bodar och tröjtryck till formgivning.

– Jag visar en ganska disparat blandning av uttryck som jag jobbat med de senaste åren, exempelvis resonerar jag kring raster och vilka bilder vi ger av oss själva.

– Men jag tycker också om det lekfulla som små hundar och okända figurer som sätter ut kryssmarkeringar i fjällvärlden. Renhorn har former som jag använde på kraftstolpen och renen Rudolf finns också med, skrattar Anna.

Ur en resväska plockar hon fram högvis med snygga brickor och underlägg, handgjorda kort och annat ögongodis, som Härkes Odd Larsson övertalat henne att också visa.

– Jag var lite osäker på vad jag skulle ta med, om jag skulle renodla något visst motiv, men det fick bli ett urval av det jag jobbat med de senaste åren.

• Ett urval från de senaste fem åren visar akvarellmålaren Lennart Köpsén hos Galleri S, där han ställt ut med just denna intervall ända sedan 1991.

Till vardags välbekant arkitekt i Östersund har han ägnat fritiden åt akvarellen sedan unga år och även varit djupt engagerad i att bygga upp akvarellmuseet på Tjörn.

– Om man ska jämföra med hur jag målade 1991 är det tveklöst så att jag alltmer vågar bryta upp formerna på de lanskap och hus jag gärna målar.

– Jag kommer aldrig att bli helt abstrakt, men jag prövar alltmer att frångå det rent traditionella avbildandet, det är både spännande och utvecklande.

Regelbundna resor till Provence och andra behagliga platser är främsta inspirationen, ofta målar han på plats och förbättrar möjligen verken i efterhand.

• Färgfabrikens sufflé sjönk samman, men konstlivet i östersund blommar likafullt - bara att ge sig ut på en konstrunda oavsett vilka preferenser man har. En stimulerande variation, imponerande för en stad av Östersunds storlek.