Annons
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Fullmogen ädelpop av spelsugen Lowe

I min smak är den numera smakfullt åldrade Nick Lowe allra bäst ensam med en akustisk gitarr, då kommer hans alltmer känsliga röst allra bäst till sin rätt.

Annons

Så som han var på Yran för snart tio år sedan.

Så när han nu lyckligtvis dyker upp på Gamla Teatern med Geraint Watkins får man ofrånkomligen tugga i sig en hel del rockabilly.

Det är inte riktigt min tekopp.

Men vad gör man inte för att få uppleva så välmogna popkarameller som ”Peace, love …”, ”House for sale” och ”Cruel to be kind”, för att nämna några av de godsaker han nu bjöd på.

Och rösten är verkligen fullmogen, en blandning av crooner och rockare, mitt i en samling utsökta popsånger. Just ”Cruel to be kind” visar hans verkliga potential.

Somligt gungar av Johnny Cash, annat är vanlig engelsk pubrock, allt tryggt förpackat och oerhört välspelat. Publiken gillar uppenbarligen boogiematerialet, och han svarar på det.

Av någon anledning får Mr Watkins bre ut sig ensam över tre kvart innan själva huvudattraktionen går på scen, det hade jag personligen kunnat avvara, tillbakalutad boogierock med alltför många oliver i loungecocktailen.

Mer än halva sin del ägnar Lowe åt nya skivan och delvis åt ”The Convincer”, men så småningom dyker även de gamla hitsen upp. Då lyssnar även den del av publiken som främst behandlat scenframträdandet som bakgrund för sitt allmänna fredagsfirande.

För oss andra ger ”old Nick” valuta för pengarna och han belönades med alltmer ljudliga ovationer, således med något för alla.