Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Fullsatt och välmatat med Erixon och Sandberg

Litteraturintresset lever i Östersund.

Annons

Det stod utom allt tvivel när Länsbibliotekets hörsal åter fylldes vid gårdagens författarmöte som avhandlade tre författarskap.

”Sätt litteraturen på Jämtlandskartan” är en succé med växande publik och först ut denna kväll var Ann-Sofi Sundholm som mindes hur hon som skyddskonsulent för några decennier sedan kontaktades av en ung författare vid namn Peter Lucas Erixon som ville bli övervakare.

– När jag långt senare hittade några av hans böcker upptäckte jag en skribent med helt egen röst, någon som vågar tala allvar, vilket är en bristvara i våra dagar.

”Väktaren vid tröskeln” var hennes väg in i Erixons värld och hon återkom flera gånger till den läsupplevelsen.

Erixon själv blev lite omtumlad av hennes vackra omdömen, men mindes inte deras förra möte:

– Jag var fylld av världsförbättrarnit på den tiden, och rodnar nu, meddelade han glatt innan han för sin del diskuterade Ing-Marie Erikssons författarskap.

Efter den skandalomsusade debuten med ”Märit” (1965) har hon skrivit ytterligare tolv romaner och en 14:e är på gång, berättade Peter:

– Även om ”Märit” helt säkert är hennes mest lästa verk är det inte hennes bästa i mina ögon, utan snarast fjärde delen i hennes svit som avslutas med ”Sista slåttersommaren” (1972) som är ett känsligt porträtt av hennes pappa.

– Hon kommer ur småbrukarsamhället som hon lyckats beskriva och gestalta på ett mycket fint sätt och här kan man verkligen tala om en egen och betydelsefull röst, även om hon inte alls är en intellektuell författare.

Peter Lucas rekommenderade varmt en genomläsning av hela Erikssons författarskap, vars språk han betecknar som lite torrt och skrivet med korthuggna meningar som ger en säregen stil och klang.

– Hennes bottentema är frihet och hon avlyssnar på allvar sin hembygds minnen och erfarenheter.

Också kvällens mest långväga gäst Kristina Sandberg vill avlyssna minnen och glömda erfarenheter i den kvinnliga praktiken och vardagen, vilket är ett bärande ämne i den trilogi som inleds med den utmärkta ”Att föda ett barn” (2010).

Den obemedlade Östersundsflickan Maj lämnar kärlekstrassel i Jämtland och blir oplanerat med barn med den betydligt äldre Tomas i Örnsköldsvik, de gifter sig och romanen skildrar detaljerat hennes kamp för att anpassa sig i den nya och borgerliga miljö som Tomas familj utgör.

– Grundidén uppstod nog då jag insåg att min mormor var gravid med min mamma när hon gifte sig. När jag lite klumpigt påpekade det för henne möttes jag av en generande tystnad. Denna tystnad väckte min lust att utforska kvinnoliv, gestalta dessa stumma röster, även om boken inte handlar om min mormor rent biografiskt.

Maj blir på så vis Kristina Sandberg fiktiva mormor, hon har plockat ihop skärvor av de berättelser som fanns i mormors stumma ansikte.

Boken beskriver detaljerat hur Maj försöker hantera verkliga eller inbillade krav från släkten och särskilt svärmors sida:

– Påbuden om hur vi förväntas uppföra oss bestämmer oss i stor utsträckning, oavsett om förväntningarna kanske bara finns inom oss själva. Vi vill gärna tro att vi är fria och självständiga, men rids ofta av föreställningar om vad andra ska tycka.

Majs sätt att hantera allt detta blir ett frenetiskt städande och matlagande och Kristina Sandberg har hämtat mycket näring ur dåtidens hushållsalmanackor som stipulerade hur ofta golven skulle torkas, kläderna vädras och hur många sorters kakor som skulle finnas på bordet.

– Jag har medvetet valt att skildra en kvinna som inte gör uppror utan försöker klara rollen som husmor långt från storstaden. Jag vill skildra de till synes vardagliga sysslor som varit just kvinnliga.

– Någon frågade varför jag ägnar mig åt så odramatiska saker som hemmafruar och graviditeter. Men en förlossning och en graviditet är ju väldigt omvälvande och kan vara dramatisk, det språkbruket säger en del om hur vi värderar manligt och kvinnligt.

Så hur skriver Sandberg sin berättelse och hur vet hon när hon är klar, undrade en synnerligen skrivkunnig åhörare.

– Det handlar just om rösten, så som vi diskuterat här i kväll. Berättelsen om Maj började med att jag försökte skriva biografiskt om både mormor och farmor och någonstans där hittade jag Maj. Jag tror det var där jag också började blanda in slagget och smutsen i berättelserna, något som intresserar mig mycket.

Nästa författarmöte återvänder till Galleri Bolin och då med poeten Per Ingemar Berglund som enda tema, där Erik Rääf, Stefan Swén och Mikael Rahm utlovar en helaftonsföreställning med uppläsning och musik.

Torsdag 8 december med start klockan 19.00. Ännu ett lovande grepp att se fram mot.