Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Gällivarehäng, snus och Lasse Stefanz

Epatraktorer. Det är livsstilen för unga motorintresserade män i Norrlands inland om man generaliserar.

Annons

– Här blir man kvar, inte flyttar man härifrån inte. Här där det finns så mycket att sladda på?

William Gustavsson, från Hissmofors, är eparaggare och skulle aldrig kunna tänka sig att flytta för att studera någon annanstans.Utan långkalsonger i minusgrader och snålblåst en februarikväll i Hissmofors.

Det hörs var de håller till.

Ett surrande ljud från motorer som plågas och skriker. Själv står jag under en lampas gula sken vid en verkstad i det inre av industrisamhället.

Jag väntar med mina blåsfrusna ben på att de ska dyka upp. De är på väg.

Huttrande som en pingvin står jag mitt i kläderna och fryser.

Då kommer de.

Eparaggarnas parad framför en frusen sfinx.

Först en. Så en till, och sedan som i en masstart på skidor kommer de i en lång rad. En Volvo sjuförti, en svart Volvo tvåförti, en ombyggd Volvo duett.

Och jag står där och fotograferar med blåfrusna fingrar och kan inte släppa blicken från dessa fantastiska farkoster som nu gör sig till på planen framför. De gör en sladd och vrider om och så står de samtliga med sina ljus emot mig.

Det är samling i Hissmofors.

Mötesplats för många av bygdens eparaggare. Unga män, någon enstaka ung kvinna, samtliga med det stora intresset att köra något större, något bättre än en moped. En av epatraktorerna skriker till och slutar sedan gå. Det är Tobias Rhensbos sotsvarta traktor som hostat färdigt.

De kliver ur och vi ställer oss runt hans havererade bil. Han plockar fram en motordel som lossnat och visar upp för de andra, som jublar. Tobias är lika glad för det. En trasig motordel, eparaggarens vardag.

– Jag har alldeles nyss mekat med den och nu blir det lite mer, säger han med ett leende.

Det här är livet. Jag, med mitt lite ängsliga och fördomsfulla vuxna sätt att se på saker och ting, jag undrar vad tjusningen är.

Tobias Rehnsbo svarar:

– Det räcker med att åka en gång det så är man fast.

– Det är friheten, säger han.

De andra håller med. Och det är som en livsstil, säger de.

– Javisst, snus och dansbandsmusik hör till, säger de.

William Gustavsson säger:

– Först friheten, men sen kommer polisen och tar en.

Varför är det så?

– Det räcker med att någon sladdar en gång på byn så är det någon som ringer. Vissa är väl för tung på gasen. 

Har polisen också fördomar? undrar jag.

– Ja, det är klart, svarar de. Om jag åker till stan så får jag länsman på mig på en gång, och så slår de ned på vad som helst, en backspegel som är felriktad till exempel.

Vi går sedan in i verkstadsvärmen och de berättar om varför de kommer att bli kvar i Jämtland.

– Här stannar man, här blir man kvar, säger någon.

– Ja, huvva ja, det finns så mycket motorintresse och gemenskap här. Inte flyttar man härifrån heller.

– Nä, det finns så mycket att sladda på här, säger William Gustavsson.

Är det någon av er som ska åka iväg och studera?

– Studera? Nä, det är ju bara jobbigt det.

– Aldrig, jag ska bo hemma hos mamma.

Vad tänker ni jobba med då?

– Rörmokare.

– Jag funderar på att köra lastbil.

Alla är inställda på att bli kvar i Norrlands inland.

De trivs och de kan inte tänka sig något annat. Mekarkvällar i oljiga garage. Gällivarehäng, snus och Lasse Stefanz.

Livet som Eparaggare.