Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Ganman: Dags att skrota svenska språket?

Annons

Jag pratar med 10-årige Farouk på Grytans flyktingförläggning. 

Han är Sunnimuslim och har flytt till Europa från Irak med sin mamma och sina syskon.

Orsaken: den eskalerande konflikten mellan Sunni och Shia som obevekligt äter sig ut från Syrien och in i omkringliggande länder.

Farouks pappa uppges vara kidnappad i hemlandet och Farouk säger att han tror att han är död.

Hans dom över Mellanöstern är hård: "Det finns ingen framtid där." säger han och skjuter upp de lite för stora glasögonen på näsan. "Alla bara dödar varandra. Jag vill bo i Sverige."

Jag pratar med Farouks mamma också. Hon berättar att hon och hennes söner snart ska åka till Malmö och försöka försvinna i mängden där för att undvika utvisning.

Sen tittar vi på Hoven Droven och Johan Alander som denna kväll uppträder på Flyktingsförläggningen.

"Väldigt traditionellt." säger Farouk om Hoven. "Men bra! Kul att se hur er kultur är!"

Och samtalet går vidare om andra saker - på engelska. 

Farouk och hans bror talar bra engelska för sin ålder och jag funderar på hur det ska bli i framtidens Sverige. 

Med just detta: språket.

Är det nån idé att hålla fast vid svenskan?

Ska vi lägga resurser på att lära nysvenskar ett språk som på sikt är lika dömt till utrotning som exempelvis samiskan?

Jag åker hem och läser "Strändernas svall" av Eyvind Johnson. Och "Prästkappan" av Delblanc. Och "Urminnes tecken" av Kerstin Ekman.

Språket hoppar ut från boksidorna i fantastiska jubelsprång, golvar mig totalt med sin skönhet och elegans.

Är det här värt att bevara? tänker jag. Ja, givetvis. Av estetiska och historiska skäl om inte annat, för svenska språket är fantastiskt. Inte när det rådbråkas i slarvigt ihopkomna "samtidsdeckare" och i hatsajternas kommentatorsfält - från höger och vänster. 

Men i Ekmans, Jonssons och Delblancs kärleksfulla händer är det en lisa för själen.

Fast är det praktiskt? I ett längre perspektiv?

Är det samhällsekonomiskt försvarbart att försöka lära hundratusentals människor ett försvinnande litet språk som helt saknar användningsområde utanför Sveriges gränser?

När engelskan finns – ett språk som är helt nödvändigt i dagens och framtidens Sverige. För att överbrygga de språkbarriärer som existerar mellan gammalt och nytt. Mellan infödda svenskar och invandrare. Och mellan olika invandrargrupper, inte minst. Ska djiboutier och ryssar mötas via svenskan eller engelskan?

Engelskan givetvis.

Samtidigt är svenska språket nyckeln till den svenska identiteten. Och den är viktig. Den intresserar Farouk och många andra flyktingar. 

Den finns och den lever. Vad ni än hört på andra håll.