Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Ganman: En legend har gått ur tiden


Nittonhundranittioåtta jobbade jag för Storsjöyran som glorifierad kaffekokare och (i mina egna ögon) oumbärlig för festivalens intellektuella utveckling.

Annons

En dag fick jag idén att försöka boka Rik Mayall till Östersund – som föredragshållare. Oklart exakt hur tankegången bakom det hela gick just då, men Rik Mayall var en barndomshjälte och min främsta förebild som satiriker (ja, jag trodde att jag var det också).

Via fax och telefon fick jag kontakt med Aude Powell i London, en sträng lärarinnetyp i 60-årsåldern som på den tiden skötte Rik Mayalls bokningar. Förhandlingarna pågick under flera veckor och jag fick kräla och böna för att blidka den parodiskt barska ms Powell.

Just som vi började närma oss ett kontrakt råkade hennes klient ut för ett allvarligt tillbud med sin fyrhjuling och blev liggande i koma.

Sverigeresan ställdes.

Mayall drabbades svårt av sviterna av olyckan men han kom till­baka och fortsatte att vara en av Storbritanniens främsta scenpersonligheter – som engelsmännen säger: ”a national treasure” tillsammans med kollegan Ade Edmondson.

De två komikerna slog igenom i början av 1980-talet med ”The Comic Strip” och strax därefter ”The Young Ones”. En komedi­serie som ställde alla regler hur man gjorde tv-program och satir på huvudet. Duon var år före sin tid och inspiration för alla från Nile­citygänget till Ricky Gervais.

På 1990-talet kom tv-serien ”Bottom” då Edmondson och Mayall än en gång flyttade fram gränserna för sin fysiska, våldsamma komedi. Bitvis var det ren buskis, skruvat tre extra varv runt sin egen orimlighet, men det fanns alltid en underton av kritik mot makten, samhället och politiken i det Rik Mayall skrev och producerade.

Han och de andra i Comic Strip-gänget var redan på 80-talet en ständig tumme i ögat på det konservativa Tory-partiet i allmänhet och den drakoniska Thatcher-­regimen i synnerhet.

Mayalls oefterhärmliga mimik och plastik skymde ibland briljansen i replikerna, men det var det som av­slöjade hans verkliga geni.

Han var tidig parhäst med bestsellerförfattaren Ben Elton och på äldre dar författare till den fullständigt vansinniga sjävbiografin ”Bigger The Jesus – Better Than Hitler”. Svenska tv-tittare minns honom – förutom som anarkisten i ”Hemma Värst” – som den hopplöst självupp­tagne högerpolitikern Alan B’Stard i ”The New Statesman”.

Rik Mayall blev aldrig sig själv efter fyrhjulingsolyckan. Han tappade delar av långtidsminnet, men fortsatte att spela teater, göra film och tv och det arv han lämnar efter sig – som komisk naturkraft och trendsättare – är oöverskådligt.

En europeisk legend har gått ur tiden.