Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Ganman: En liten klick håller gisslan

Jag har länge haft en otäck känsla av att kulturdebatten i Östersund inte är vad den ser ut att vara; jag har haft en känsla av att den styrs av odemokratiska krafter som har helt andra motiv än själslig - och regional - utveckling.

Annons

Men kulturmänniskor har ju - det vet vi sen länge - en tendens att klumpa ihop sig i elitistiska kotterier.

Jag tänker osökt på Svenska Akademien, på Litteratursamfundet De Nio, på Göteborgskoloristerna, på Dogmakollektivet och på Algonquinklubben i New York (där både Harpo Marx och Dorothy Parker ingick).

Och det verkar som om Östersund har sin egen dumdryga motsvarighet; en liten klick välutbildade skönandar som ser ner på kreti och pleti och som ägnar dagarna åt att bibba Cabernet Sauvignon och högläsa nobelpristagare för varandra.

Oklart var de håller till, men kanske i varandras tremiljonersvillor på Frösön och i Ås.

Det låter kanske fördomsfullt men jag kan se det framför mig. 

Mycket tydligt.

Hur den här åsiktsjuntan driver kulturfrågan som den engelska överklassen driver frågan om rävjakt. Man tänker snävt, inskränkt, man pinkar revir och man vill ha ett kulturhus/konsertsal av samma skäl som religiöst ortodoxa vill ha helgedomar; en plats för de redan invigda. Ett icke-inkluderande tempel där man kan ägna sig åt rituella ceremonier (och fnysa föraktfullt åt det plebejiska idrottsfolket).

I den mån dessa människor har F-skattsedel är det mest en täckmantel. Ett spel för gallerierna. Medlemmarna i den här grupperingen går på bidrag och man anser att det är statens och kommunens skyldighet att borga för deras ekonomiska trygghet.

Såna här människor skrämmer mig - precis som tanken på solidaritet skrämmer Annie Lööf - för det är människor helt utan självinsikt och humor.

Människor som dessutom tenderar att bli bittra och ironiska när de får kritik.

När jag hör ordet kultur osäkrar jag min revolver. lär Gestapos grundare Hermann Göring en gång ha sagt (fast det var faktiskt inte Göring som sa det utan dramatikern Hanns Johst).

Jag själv är inte nazist, men jag kan förstå hur Johst/Göring tänkte. Kulturen har nämligen en obehaglig tendens att vilja provocera och ifrågasätta. Kultur skapar oro i samhället. Filmare, musiker, författare, skådespelare och konstnärer speglar samtiden; de bryter upp invanda tankemönster, de utmanar våra fördomar, de sätter onödigt strålkastarljus på – och förstorar upp – enstaka företeelser. Som när Picasso målade Guernica. Eller när Jimi Hendrix vandaliserade amerikanska nationalsången på Woodstock. Eller när Victor Hugo skrev "Samhällets Olycksbarn".

Är det verkligen sånt vi behöver? 

I trygga lilla Östersund? Är det en sån kommun vi ska vara? När vi istället skulle kunna sträva efter intellektuell stabilitet. Efter konformism. Efter konsensus.

Jag bara frågar.