Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Ganman: Plötsligt gör jag det osvenskaste som finns

Annons

Klockan 10.45

Står i kö på Migrationsverket för att lämna in tredje överklagandet för mina asylsökande vänner. Senaste dygnens händelser i norra Irak ställer nämligen allt på huvudet och Q och F (13 och 14 år gamla) riskerar att kallas in i armén vid återkomsten till krutdurken Kirkuk. 

Oklart exakt vilken armé dock. 

Den irakiska – shialedda – eller den kurdiska? Eller i värsta fall i ett ultrareligiöst Isisförband? 

Ingen vet. 

Och ingen kan förutspå hur det kommer att gå. Vi vet bara att alla sidor i konflikten behöver kanonmat. Allah kräver offer. Mamma N å sin sidan är förtvivlad. ”Jag är muslim.” säger hon. ”Men jag tror inte på gud längre. Inte som den här världen ser ut. Det här är männens värld. Män med vapen och makt.”

Klockan 13.45

Står i kö på Blå Center. Ser en pappa köpa leksakspistoler åt sina barn – med ett bekymmerslöst skratt – och plötsligt gör jag det osvenskaste som finns – jag tilltalar en främling; jag lägger mig i; jag lägger näsan i blöt och sköter inte mig själv.

”Why the F-U-C-K are you buying G-U-N-S to your kids!!!” ropar jag upprört medan nån tappar en syltburk i bakgrunden.

Pappans leende stelnar tvärt.

”I’m sorry ...?”

”There’s W-A-R.” gafflar jag glosögt och blir röd om kinderna. ”There’s war everywhere and you’re buying fucking G-U-N-S for your kids!!? What the fuck...!?? You’re teaching them that guns and war is a game! Something fun!”

Pappa rodnar förskräckt. 

”Yes, yes... you are right... of course....” säger han och famlar hjälplöst efter plastpistolerna hans lille son fäktar i luften med. 

Han och hans fru pratar arabiska och risken att de flytt från ett land just på grund av pistoler och gevär är överhängande.

Kassörskorna stirrar nervöst på mig så jag sväljer resten av föredraget och går därifrån. Klämd mellan dåligt samvete över att lägga mig i och ilska över pappas totala aningslöshet. Och för sakens skull ska sägas att ja – jag har freakat på svenska föräldrar också. Över samma sak. En gång på Matpiraten. En gång på Domus. Och jag har ifrågasatt, flera gånger, varför mataffärer och andra säljer leksaksvapen. 

För vilket j-vla piss. 

Vilket j-vla geschäft när det ska krängas sånt också, samtidigt som världen står i brand.

Stirrar jag mig blind på bagateller? 

Ja, tyvärr. 

Betyder sånt här nåt i det stora ­hela? Antagligen inte. Men jag kan inte låta bli och nu har jag slutligen blivit det jag själv skrattade åt som ung: en arg gubbe som ställer till scener ute på stan. 

Stackars mina vänner. Och stackars min familj.

Jens Ganman