Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Gärningsmännen frias – flickan förnedras

Fällda i tingsrätten, men friade i hovrätten. Så gick det för de sex unga gärningsmännen som åtalats för våldtäkt av en 16- årig tjej, i ett låst rum, i Tensta, tidigare i år.

Annons

Hur det gick för flickan? Ja, hon blev så klart dubbelt ifrågasatt och förnedrad. Först av gärningsmännen och sedan av rättsväsendet.

Som om hon inte fanns. Som om det hon hade varit med om inte betydde något, kanske inte ens hade hänt.

Men det har det. Hon blev tagen med våld av alla killarna, fast hon sa nej, men kanske inte tillräckligt högt eller tydligt för att vare sig gärningsmännen eller domarna skulle fatta, eftersom de är så otroligt korkade att de tror att tjejer gillar sådant där rått och brutalt, och att det liksom är ett spel att tjejen ska kvida nej, nej och sedan höja rösten och skrika nej, sluta, fast hon egentligen älskar att bli tagen med våld.

Tjejer kan man inte lita på, eller förstå sig på. De säger nej, men menar ja, det vet ju alla, typ. Och samtycke, vad är det, liksom? Betyder väl ingenting, hon såg ju ut att njuta av det.

Ja, samtycke vad är det? Vet någon mer än våld-täktsoffret vad det är egentligen?

Eller är det verkligen så att någon på allvar kan tro att en ung tjej vill bli våldtagen av ett gäng för henne helt okända killar i ett låst rum, eller i vilket rum som helst för den delen?

Att gärningsmännen tror det, är en sak. Man kanske inte kan begära mer av dem, hur mycket man än vill tro gott om människor.

Men att höga domare också tror det, är mer än oroväckande. Och än mer oroväckande är att domstolarna inte är eniga om hur man ska se på saken.

Hur pass hjälplöst ska ett våldtäktsoffer behöva vara för att anses vara mer trovärdig än en våldtäktsman och för att domstolarna ska tro att ett nej verkligen är ett nej. I det här fallet ansåg man inte att tjejen var tillräckligt hjälplös.

Och killarna – det var ju inte konstigt att de ändrade sin berättelse under rättegången, de var ju "rädda för att bli anklagade", enligt domstolen.

Undrar vem som var mest rädd egentligen? Domstolen tyckte visserligen att flickan var trovärdig, men ändå inte, om nu någon förstår den skillnaden.

Man tyckte inte att det gick att lita på hennes iakttagelser när brottet begicks "för det var ju mörkt i rummet".

Ja, mörkt är det sannerligen, men inte bara i rum där våldtäkter äger rum, utan också i de domstolar där man sitter och vrider och vänder på ord som samtycke, nej och hjälplöshet och kommer fram till att kvinnor nog ändå vill bli våldtagna.

Någon mer än jag som känner mig hjälplös?