Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Gästartisterna tar plats på Röyksopps nya

Annons

Junior

EMI

l l l

Röyksopps nya singeldänga ”Happy up here” etsade nog fast sig i mångas bakhuvuden, undertecknad inkluderad. Låten är egentligen inte speciell, men det är vibbarna från gamla supersönderspelade spåret ”Eple”, från den åtta år gamla debuten, som väller över en. Och det är inte det lättaste att skaka av sig. Röyksopp är tillbaka, igen, men trots ett par stabila, medryckande spår och faktumet att de norska grabbarna direkt överträffar tidigare The Understanding, så känns det lite trist mellan varven.

”Happy up here” känns i sammanhanget inte som en grym singel, snarare som ett intro som flörtar med gruppens rötter, för att sedan låta Junior som album ta ganska annorlunda svängar.

Det är gästartisterna som tar plats, den svenska eliten. Robyn gör en bra insats på smygmelankoliska ”The girl and the robot”, Karin Dreijer (världens mest uttjatade sångröst) hörs enkelt igen på bland annat ”This must be it” och Lykke Li drar även ett mindre strå till stacken. Bortser man från dessa mer eller mindre spännande gästspel så är Junior dock inte direkt jätterafflande som album.

Den som hört de två tidigare albumen kan förvänta sig en mix av det mesta som tidigare släppts. Halvsömniga drömska tempon och söta synthmelodier får trängas bredvid mer dansgolvsvänliga technoutspel och rökmaskinsmusik. Det låter som Röyksopp, varken mer eller mindre. Förvänta dig inget revolutionerande, helt enkelt. Förvänta dig Röyksopp som firar tio år.

200 million thousand

Vice/Border

l l l

Visst kan det vara charmigt med slafsig rock ’n’ roll med garagetema, psykedeliska bryt och ohälsosamma mängder dist och knark. Japp. Det kan även vara jävligt uttjatat. Till en början vet jag inte vad jag tycker om Black Lips senaste don’t give a damn-platta. Är det överdrivet och jobbigt, eller rentav häftigt? Jag inser att ”200 million thousand” som album faktiskt är rätt ruttet. Och det beror väl på att Black Lips faktiskt verkar ha samma skills som vilket fritidsgårdsband som helst.

Men det är ju ändå rock n’ roll. Black Lips skiter i det mesta, och festar i stället. Tar en öl, river av några riff och skriker så att produktionen helt skär sig. De lirar även på väldigt gamla premisser som påminner om punk- och rockscenen för en herrans massa år sedan. Opolerade, skitiga grabbar. Men jag gillar det nog inte så värst mycket. Eller?

Jo, det vänder. Jisses, vad det vänder. Med melodierna, rivet och känslorna i ”Starting over”, ”Short fuse” och ”Body combat” så blir Rolling Stones-vibbarna, tillsammans med 60- och 70-talets smutsigare sidor för starka, och jag kapitulerar delvis.

Visst, vissa spår på 200 million är ganska bedrövliga, men efter ett par genomlyssningar så känner jag charmen. En skiva som växer, där vissa spår slutligen står som riktigt grymma, medan vissa andra låtar ligger och suger på bottenskrapet helt utom räddning. Det blir godkänt för Black Lips denna gång.

Just go

Island/Universal

l l

Det är lite av ett konsttrick att vilja låta modern, men samtidigt omedvetet låta äldst i världen. Lionel Richie fumlar fram med tydliga ambitioner, men kommer liksom halvvägs i sin modernitet. Just nu är han fast i något sorts RnB-osande 90-talsträsk. Första spåret ”Forever” känns sådär påtagligt smörigt, med en rentav vedervärdig pianoslinga. Lionel sjunger dock lika bra som alltid, och imponerar till och med stundtals på Just go. Då det inte låter förlegat och tramsigt, det vill säga.

För tramsigheter finns det ganska gott om. Som när Lionel sjunger om Bahamas och tramspellen Akon gnäller sådär ynkligt i bakgrunden.

Men ibland känns det ganska mysigt och precis på gränsen till lite för soulsmörigt. Det är när det låter äldre, med hooks och melodier som Lionel Richie faktiskt är synonym med, som allting känns väldigt välkommet. Tråkigt nog håller detta inte i sig, utan fungerar mer som välsmakande mellanspel till försöken av mer moderniserad RnB som faktiskt dominerar Just go.

”Think of you” håller bra, likaså ”Pastime” och ”Through my eyes”. Resten känns som sagt som låtsasmodern 90-tals-RnB, och allra värst blir det nog på ”Somewhere in London” där produktionen glider över till elektroniskt baserad dansmusik. Då går det verkligen för långt.

Mer läsning

Annons